[160327] Att religioner orsakar krig är en spridd uppfattning. I Med Gud på vår sida vill religionsvetaren Karen Armstrong motsäga den uppfattningen. Hon gör det mot bakgrund av en närmast utmattande grundlig historisk genomgång av civilisationernas och kulturernas utveckling. Men kan hon övertyga om att religionerna inte bör beskyllas för att driva fram krig? Inte helt.
Hennes berättelse tar sin början i den sumeriska högkultur där Gilgamesh var kung på tvåtusentalet fvt. När det berömda eposet om hans liv skrevs drygt tusen år senare framställdes han som både gud och människa. Outsägligt grym mot sin befolkning men också framgångsrik i organiseringen av den hydrauliska jordbrukskultur han härskade över. Redan här finns den upplevelse av hur gudavärlden och den jordiska världen är en och densamma som fortfarande ställer till bekymmer för den som söker beskriva fenomenet religion på ett distanserat och analytiskt sätt. För att inte tala om hur svårt det är för många som i dag lever i en sådan gränslös livsförståelse med ett omedelbart samband mellan den övernaturliga och den naturliga världen att finna mening i påståenden som att religionen är något man kan ha eller välja bort.
Karen Armstrong lägger vikt vid språkets makt över tanken när hon visar hur ordet religion och därmed sammanhängande föreställning om en uppsättning avgränsade trossatser och ritualer är främmande för många språk och kulturer där den religiösa verkligheten inte kan betraktas som avskild från livet i övrigt. Den upplysningsfilosofiska diskurs i vilken religionen skildes ut och blev möjlig att ifrågasätta och kritisera är särartad och av betydligt mer begränsad räckvidd än vad vi vanligen föreställer oss, vi som lever i anslutning till dess tradition.
Mest uppmärksamhet ägnar Karen Armstrong åt de så kallade abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, som är starkt besläktade men där särskilt kristendomen fått just rollen som ett tillval i livet, som man kan välja att leva inom eller ställa sig helt utanför. Hon går också igenom indiska och kinesiska traditioner, och hela tiden undersöker hon hur de religiösa idéerna samspelat med och legitimerat krigshandlingar och förtryckande våld. Hennes grundhållning ligger dock fast, det är inte religionerna som orsakar krigen. Hon skriver om hur hon mycket ofta får höra att det egentligen är religionerna som ligger bakom alla krig. Hennes svar på det är att peka på nittonhundratalets två världskrig och påpeka att inget av dem hade religiösa orsaker.
Hon väjer inte för att diskutera våldsyttringar där religion haft betydelse, som det turkiska folkmordet på armenier för hundra år sedan eller massmorden på bosniska muslimer under Balkankriget på 1990-talet. Fortfarande söker hon orsakerna till sådana händelser i politiska och etniska motsättningar mer än i religionerna.
Bland dagens sekulariserade västerlänningar är det vanligt att religionen betraktas som något som hör till det förgångna, att det naturliga är att religion är något som ”går över” i takt med den vetenskapliga kunskapens tillväxt och hur det efterhand visar sig hur den religiösa geografin med himmel och helvete och så vidare är orimlig och omöjlig. Men det religiösa medvetandet spökar i oss, och man behöver inte gå längre än till den irrationella tribalism som råder bland fotbollsfans, där man ägnar sig åt en form av gudadyrkan när stjärnor hyllas och tillskrivs i sitt sammanhang övernaturliga förmågor. Samtidigt kan många av dessa trogna anhängare betrakta det som rimligt och rätt att de lag de oreflekterat dyrkar är sammansatta av bisarrt överbetalda främlingslegionärer och ägda av kapitalstarka banditer.
Givetvis är det i dag främst den terror som utövas i namn av islam som känns mest angelägen att diskutera när man ser på sambanden mellan religion och våld. Det är väl sannolikt att den aktuella situationen varit en stark drivkraft bakom Karen Armstrongs bok. Hon kommer inte så långt som till att diskutera IS, men al Quaidas bakgrund, framväxt och tänkesätt går hon igenom och det är verkligen mycket intressant. Här finns den epok av kolonial utplundring som gjorde Europa rikt genom exploateringen av andra områden på jorden och som också ledde fram till de gränsdragningar mellan länder som skulle göra Mellanöstern konstant instabilt.
Det är en historieskrivning som är mycket materialistisk, men parallellt löper analysen av utvecklingen på det religiösa (om man nu får kalla det så) området. En livsförståelse som innefattade den globala obalansen mellan fattiga och rika och en kritik av det system som upprätthöll den. En figur som ayatolla Khomeini bedöms förvånansvärt välvilligt när hans idéer kontrasteras mot den terror som shahen av Iran bedrev mot sin befolkning.
Utan att på något sätt försvara eller ge legitimitet åt den islamistiska terrorismen lyckas ändå Karen Armstrong ge den en förklaring som känns trovärdig och begriplig. Det gör också hennes bok viktig. Men hur var det nu med hennes förmåga att övertyga om att religionerna inte alls orsakar krig? Hur man ser på det beror väl en del på vem man är och vilken religionsbild man håller sig med. Från en sekulär ståndpunkt tycker jag nog att man bör se på hur den performativa akten att genom terrorhandlingar ge uttryck åt en religiös övertygelse också lägger ett visst ansvar på religionen som sådan.
