[160323] Room är en säregen och säreget fängslande film om slutenhet. Som få andra skapar den ett ogenomträngligt trångt rum för de två som vistas där, modern och hennes son, som har fötts där, men också för åskådaren, som bara långsamt förmår omfatta vidden av det som pågår.
Vi vet något om det genom medial information, men det hjälper inte. Det tar sin tid innan det till fullo går upp för en, vad som krävs för att överleva en så onaturlig situation, eller förstå att modern skapat en hel värld för sonen, så att de skall behålla sin fysiska och psykiska hälsa.
Sålunda inväntar hon tålmodigt, att sonen blir tillräckligt gammal för att kunna smugglas ut ur fängelset en förbrytare har skapat åt dem, för att tillkalla hjälp.
När det lyckats för honom rullas alla de händelser upp som sätter frihet och trygghet i perspektiv, så att den uppdiktade världen frigörs i sonens medvetande för att göra honom i stånd att leva den ”riktiga” världen. Om det någonsin sker måste vi fortsätta tvivla på. Sju år i underjorden har skapat ett medvetande av annat slag, han kan förmodas förbli en ovanlig pojke, men inte nödvändigtvis sämre.
Det är moderns själsliga styrka man måste beundra. Hennes kärlek till sonen hjälper henne, men det åvilar trots allt henne allena, att hålla samman på tillvaron. När de befriade kommer ut bland gator och träd, är de, som det påpekas i programmet till Operans senaste dansföreställningar av Saburo Teshigawara, i rent molekylärt avseende att betrakta som i kroppslig mening var sina nya uppsättningar människor,– men vad hjälper det?
Det kan inte gälla medvetandet i samma grad och filmen Room är just det: ett påträngande studium av två människors inre.
Operans föreställningar Tranquil och Metamorphosis knyter an till ett sådant tema i undersökandet av våra tillstånd, speciellt den senare, där dansarna i ett yrvaket tillstånd tycks ha kravlat upp ur jordens innanmäte för att se världen, för att sedan sjunka tillbaka i ny existensensiell vila. Man kunde säga att stycket skildrar hur de 1) återuppstår och 2) återvänder.
Teshigawaras koreografier är av den arten, att de tar sig ut till och in i publikens kapacitet att uppleva. De utgör rörliga bilder av tillstånd att betrakta men de sätter också det inre i rörelse, vilket är praktfullt att få uppleva.
Vi vet inte hur ett så extremt liv som tog sin början i Room kan komma att gestalta sig i fortsättningen. Vi vet på det hela taget mycket lite om vad som kommer att hända i våra liv. Om brottsligheten som är någots ursprung kan övervinnas för att ge utrymme för ny frihet. Men vi kan med två konstverks hjälp gå in i förutsättningarna för liv, ”fortsättningsbara” eller ej.
