[160318] 
En renare mer avskalad Arne Dahl möter vi i en första delen av hans nya serie. Här är varken A- eller Opcop-gruppen med. Istället får vi Sam Berger och Molly Blom. Och i första boken om dem också en obehaglig misstänkt seriemördare.
Det är mycket som känns genretypiskt i den här berättelsen. En ensam polis som följer ett spår ingen annan riktigt tror på och genom detta utsätter sig för (idiotiskt) farliga situationer. En lojal kollega, en obehaglig beräknande psykopat… Lite anknytning till aktuell samhällsfråga. Ja, allt detta finns. Det blir lite klyschigt, bitvis. Men ändå. Spännande, läsvärt och faktiskt känns det nog ändå till slut lite nytt. Om inte annat så på grund av det begränsade persongalleriet och den mer klassiskt enkla intrigen.
Sam Berger misstänker att en rad försvunna unga flickor i själva verket fallit offer för en seriemördare. Men eftersom inga kroppar hittats är det ingen annan som tror som han. Dahl väljer också, till en början, att inte heller berätta för oss läsare vad det är som driver Berger framåt och får honom att vara så misstänksam. Det är lite frustrerande.
Det är svårt att skriva om den här boken utan att berätta för mycket. Det är en story som kränger och svänger. Spår och villospår. Ingen och ingenting är riktigt det vi tror från början. Det är en pusseldeckare, där varje liten bit ska fås att passa in lika exakt som kugghjulen i de exklusiva klockor Sam Berger äger – och som också visar sig ha bäring i gåtornas lösning. Men som läsare blir jag ibland otålig och lite irriterad. Jag har svårt att köpa de psykologiska förklaringarna. Den ondskefulle torterarens sorgliga barndom, Berger och hans intuition, eller vad det nu är som från början får honom att vara vaksam och uppmärksam på detaljer som andra, fullt rimligt, missar. Den största gåtan är dock Molly Blom (varför valde Dahl att göra henne till namne med James Joyces romanfigur förresten? ) När hon väl dyker upp i intrigen (som läsare väntar jag på henne, för hon nämns i baksidestexten) gör hon många val som jag verkligen inte förstår. I grunden visar det sig, när alla bitarna är på plats, vara en relativt enkel grundhistoria. Som berättas på ett mycket komplicerat sätt.
Men.Den här genren har sin egen logik. Som jag skrev i början är det mycket som är genretypiskt. Nästan skrattretande mycket. Och kanske leker Dahl med oss och med genren? Eller så gillar han den kanske inte helt och hållet och försöker skoja bort sin historia? Jag vet faktiskt inte. Men konstigt nog fastnade jag. Trots alla mina invändningar. Detta är en bladvändare och den är precis som de tidigare serierna mycket snyggt uppbyggd dramaturgiskt och full av scener som kommer att göra sig fint i framtida filmatiseringar.
Så. Kort sagt inte Dahls bästa, men kanske ändå en lovande början på två nya parhästars äventyr.
