[160314] 
Den som förväntar sig Strindbergs Fadren linjärt berättad må bli överraskad – positivt eller ej. För här ställs publiken inför ett, åtminstone för Göteborgs stadsteater, rätt nytt koncept, som i vissa delar mer liknar föreläsningsteater eller workshop, där originalet dekonstrueras och dissikeras i sina beståndsdelar, enligt postdramatisk metodik.
Kan man alls spela Fadren år 2016 är frågan. Jodå, och med detta lustmord får förhoppningsvis den som inte känner originalet god lust att gå till källan.
Strindberg går med andra ord mot samma öde som Shakespeare och andra skapare av teaterns klassiker, att få sina alster återanvända på ett respektlöst sätt som bollplank för sceniska experiment. Det här är Göteborgs Stadsteaters första uppsättning som är helt och hållet präglad av dess nye konstnärlige ledare, Pontus Stenhäll. Han har engagerat regissören Andreas Boonstra från sin tidigare arbetsplats, den kritikerhyllade Moment:teater i Stockholmsförorten Gubbängen. De två fick 2008 Svenska Dagbladets Thaliapris för sitt sätt att ”slå sönder klassiker och använda skärvorna till humoristisk samtidsspegling”. Och nu prövar de konceptet i Göteborg med Strindbergs kanske sorgligaste drama, skapat under en period då oron för sitt eget förstånd var väckt, han led av förföljelsemani, svartsjuka och grubblerier över ett patriarkat på väg att duka under och ersättas av matriarkat. Han säger sig ha upplevt viss lättnad sedan familjen efter en tid i Frankrike och Schweiz flyttat till Bayern, ett land där han tyckte att ”patriarkatet ännu hålles i helgd och vördnad”. Det var där han skrev Fadren 1887.
Scenografin till denna uppsättning är ganska trogen Strindbergs anvisningar, särskilt vad gäller inslaget av vapen. Fondväggen är fylld med attrapper av olika vapenslag. Sidväggarna, allt i enkel plywood, är prydda med jättelika huvudfotingar så som ritade av ett barn. I väggarna finns öppningsbara luckor som används som dörrar utan ståhöjd att göra krypande entréer och sortier via och som kan ses som ett förbarnsligande av framför allt fadern, som Strindberg valt att yrkesmässigt definiera som ryttmästare.
Scenens bord och stolar är lindade i wellpapp, som om de antingen aldrig varit uppackade eller väntar på flytt. Kanske snarare det förra, som tecken på att det är en disfunktionell familj det handlar om. Det är det också, om än från en tid då definitionen väl knappast fanns. Här är ju ett barn, dottern Bertha (Kim Theodoridou Bergquist), som sitter i kläm mellan en ateist till far och en troende mor, som strider om vem det är som har makten att bestämma om barnets framtid. En vinst i denna uppsättning är att barnet har fått större närvaro på scenen än i originalet. Men den centrala frågan är om och hur en man kan vara säker på sitt faderskap. En fråga som sysselsatt tänkare ända sedan antiken men som i och med vetenskapliga framsteg, ett enkelt blodprov, inte längre behöver leda till att män blir galna av att inte kunna veta med säkerhet. Strindbergs ryttmästare Adolf blir ju det, listigt driven dithän av sin hustru och barnets moder, Laura. En fråga som frestat till att frångå ett traditionellt återberättande av Strindbergs drama för att raljerande avfärda problemet. Kvar lever ändå svartsjukefrågan.
Strindberg har ju funnit olycksbröder alltifrån Sofokles Agamemnon till Shakespeares Othello när det gäller svartsjuka som mordmotiv. Ock, vare sig det finns ett barn med i bilden eller inte, så skördar svartsjukan offer inte minst i vår tid men framför allt då med kvinnor som offer. Så vad vill man då med att sätta upp Fadren i en postdramatisk kontext förutom att tala om att den brännande frågan om faderskap inte längre är ett problem?
Här ägnas nu först tre kvart åt att, oberoende av ordningsföljd i dramat, lyfta fram olika moment eller egenheter till diskussion. Inte så som var populärt en tid, att publiken bjuds in att påverka utgången. Däremot får publiken ta del av ensemblens inbördes resonemang om dramats konstruktion och innehåll. Originalets inledande scener döms till en början ut som överflödiga och snabbspolas med två dockor i rollerna som ryttmästaren och pastorn. Deras manliga jargong om faderskap och uppfostran med åtföljande skrattsalvor framförs med sprudlande energi av Kim Theodoridou Bergquist. Strindbergs val av namn på sina karaktärer ifrågasätts. Vem skulle numera döpa sin son till Adolf?
Ryttmästarens gråtmonolog, som Strindberg lånat från Shakespeare-figuren Shylock i Köpmannen från Venedig, får vi höra två gånger, först i den inledande ”teaterföreläsningen” och sedan, efter en paus, när valda partier ur pjäsen gestaltas.
Alla fem skådespelare är enhetligt klädda i helsvart, byxor och polotröja. En väl lågmäld Pamela Cortéz Bruna växlar mellan rollen som pastorn och amman med hjälp av en hiskelig ansiktsmask, som ska påvisa ammans höga ålder.
De scener som sedan verkligen berättas som de är skrivna blir med denna spelstil något blodfattiga. När Camilla Larssons Laura och Johan Karlbergs ryttmästare har sin plågsamma ordstrid, som går ut på att listigt få fadern så sjuk av ovisshet och svartsjukegrubbel att han blir galen, så sker det sittandes vid ett bord som vore det en konferens. Johan Karlbergs besinningslösa utbrott till slut, när hustruns djävulska plan går upp för honom känns förlösande. Det hela utvecklas till ett ganska förvirrande slut, där fadern, som är förklarad död, framträder i en försonande omfamning med sin dotter.
Att skådespelarkonsten utsätts för ett experimenterande, som ju Strindberg själv inte var främmande för, och antar former där skådespelare och regissörer finner nya strategier, må vara väl så motiverat som inom andra konstformer. Men vad händer med vårt kulturarv om teaterkonsten i längden överger nedärvda konventioner och förgriper sig på klassiska dramatiska konstverk? En fråga av många som uppstår är om dramer skrivna i andra tider och beskriver andra historiska verkligheter ska klassas som ospelbara i stället för att förbli vittnen över sin tids förhållanden. Visst är det intressant att se nya grepp prövas. Stundom är det här experimentet vitalt och riktigt roligt men som helhet blir uppsättningen en tämligen grund upplevelse.
