[160308] Jag vet inte om det är rätt sätt att uttrycka det, men det är som om Göteborgs Dramatiska Teater genom uppsättningen av Sara Stridsbergs Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika vuxit i kostymen och fått sin tydliga identitet av liten klassisk källarteater.
Det har med målmedvetet arbete att göra, liksom förmågan att sätta en lödig repertoar. Man har också fått ett kontinuerligt skådespelarmässigt tillskott genom Åsa-Lena Hjelms anknytning till teatern. Den uppstod när hon tillsammans med Stadsteaterns dåvarande chef Anna Takanen och flera andra drogs in i ett ad hoc-arbete med Magnus Florins Syskonen 2011 och har fortsatt sedan, bl a med en uppsättning av Strindbergs Dödsdansen 2014, där även Folkteatern tog Dramatiska i hand genom regissören Erik Ståhlberg.
Men den här gången är det ingen tvekan om, att det man vill och måste framhålla är Mia Erikssons genomgripande arbete med Valerie Solanas karaktär. Hon är trött, grov och rå, varken vacker eller förförisk – det är som om hon varit utsliten redan som embryo. I den tolkning Eriksson ger gåtan Solanas övertygas man om, att hon kunde aldrig varit eller blivit annorlunda. Och då kan hennes våldsamma överdrifter avläsas utan att behöva bedömas, de är inte något man behöver ta ställning till. Det ligger varken något efterföljansvärt eller förkastligt i dem, that’s the way it goes, som Bob Dylan skulle ha sagt.
Vad mamma eller pappa har gjort eller inte spelar inte längre någon roll och frågan om pjäsen strävar efter att infånga en dokumentär sanning om henne får mindre betydelse. Kikarsiktet är riktat mot den extrema människans natur som ett oavvisligt faktum som gör det ödesdigra mötet med Andy Warhol och hans Factory till en konsekvens att räkna med, hur patetiskt Solanas krypande för media-gurun än framstår.
På scenen får mötet en rejäl chockverkan genom Erik Åkerlinds entré, så nära det parodiska man kan komma utan att urvattna kärnan i Warhols karaktär. För Warhol levde på att vara parodisk, det var ett av hans många försvar mot en den gången svårt homo-intolerant verklighet. Åkerlinds porträtt är därför så exakt man kan begära av Warhols gränslösa egocentri, som såg människorna falla som furor, som offer för tiden, honom själv, offentlighetslängtan och dess narkotika. Det kan inte sluta med något annat än en katastrof, för honom också, i egenskap av den upphovsman han med eller mot sin vilja var.
Omkring de två utvecklas omgivningen av övriga spelare (Hanna Ullerstam, Martha Rasmussen Lubiana, Lars Wik och Åsa-Lena Hjelm) till en ruskig bild av ett Amerika som var. I dag är det annorlunda. Inte bättre eller sämre, men annorlunda.
Ett stort framsteg i uppsättningen är, att Dramatiska rensat scenbilden så att man inte längre känner att man vill slänga ut hälften av möblemanget: en djupröd skinnsoffa, ett laboratoriebord och ett trumset i bakgrunden för den slutgiltiga smällen – det räcker och skapar frihet.
Sedan är det en sidoreflektion att man kunde skurit ned textmassan med en tredjedel och fått en förtätad enaktare ur materialet. Jag tror det hade varit till gagn för att ytterligare lyfta fram skådespeleriets möjligheter. Till exempel tycker jag psykiaterns roll är viktig medan moderns inte är det. Solanas påstådda ömhet för henne känns inte grundad från författarens sida.
Jag har i vår följt Henric Holmbergs nu tio år gamla Ordverkstan på Stadsteatern, i sig en källarteater i institutionens mitt. Väletablerad och välbesökt till sista stolsits behöver den ingen reklam. Kanske just därför blir den en sådan utmärkt utgångspunkt för tankegångar omkring var, när och hur skådespelaren föds.
Holmbergs material är lyriken som han tolkar tillsammans med elever från scenskolan – och öppna gester mot gäster och publik. Hans tekniska hjälpmedel är datorn, som åskådliggör texterna. Hans arbete med var och en är vänligt men bestämt samt meningsfullt humoristiskt. Han skapar själv den skollärarkaraktär från förr man minns som en man kunde lita på. Därför släpper aldrig koncentrationen under de timmar ”sittningarna” pågår och man finner sig på samma gång undervisad och underhållen.
Man ser hur skådespelarna växer och utvecklas framför ögonen på en. Man lär känna dem genom deras arbete, vilket är oerhört intressant. Och när det väl har hänt sker det magiska, att skådespelarna som de privatpersoner man kommit att snudda vid försvinner, när det i stället blir det han eller hon spelar fram som blir igenkännbart, berörande och nära.
Det är också det intressanta med Göteborgs Dramatiskas föreställning om Solanas. Att man lär känna en kvinna som hört till de obegripliga och som ingen psykoanalys i världen kunnat rå på.
Andrea Edwards gick en annan väg, när hon för några år sedan tog själva Scum-manifestet som utgångspunkt för en känslomässig konvulsion mot publiken. Föreställningen blev en provokation som föranledde hot och förföljelse mot både de medverkande och deras anhöriga. Andrea Edwards ”blev” i någon mening manifestet Solanas skrivit, vilket fascinerade.
Mia Eriksson tar ett steg tillbaka och visar människan som skrev det.
