[160229] En man sitter i sin lägenhet, han skriver, tittar ut genom fönstret. Då och då går han till kaféet för att dricka en kopp och samtala med vänner. Och han tänker och känner och våndas över det katastrofala kaoset utanför sitt fönster. Hur samhället krigats sönder och samman, där vägspärrar dominerar gatubilden, liksom de tomma lekparkerna.
Det är Aleppo, det är Syriens inbördeskrig och humana förödelse, där miljontals människor antingen flytt landet eller är döda. Där, i Aleppo, sitter författaren Niroz Malek (en pseudonym för Nouri Hasso, född 1946) och skriver sina korta texter och berättelser. Texter som utgörs av subtila bilder av ett samhälle som knappt ens existerar längre. Men också av hans tankar och sitt försvar för varför han själv vägrar lämna sitt hem. Han för en dialog med sig själv
” – Hur kan du tro att jag skulle kunna lämna mitt hem, frågade jag. Hur skulle jag kunna överge det här skrivbordet där jag suttit och skrivit mina romaner och berättelser, där jag fått idéer till mina omslag och inte minst suttit och läst hundratals böcker? Jag lämnar inte mitt hem. Jag tänker inte gå i exil vad som än händer.”
Allt går att ersätta, men inte livet. Och han fortsätter att dividera om hur han lätt skulle kunna ge sig av om det enbart handlade om bord och stolar och skåp. Men hur skulle han kunna lämna alla böcker han läst som står i bokhyllorna, alla samtal han haft med världslitteraturens karaktärer ” – Skulle kroppen kunna överleva utan själ?”
Så han stannar. Han skriver och tar sig till sitt stamkafé, kryssar mellan de allt tätare vägspärrarna i hans hemstad. Och han fantiserar eller dagdrömmer om sig själv och andra som döda, samtalar med nära vänner som gett sig av eller redan ligger i jordens eviga mörker.
På liknande sätt som den i Finland boende irakiern Hassan Blasim gör i sin novellsamling Irakisk Kristus, som kom förra året, berättar Malek gärna absurdistiskt. Det får mig att undra om det rent av är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna gestalta krigets vansinne. Blir det för starkt, obehagligt och outhärdligt om det beskrivs realistiskt? Kanske är det så. Samtidigt som krig rimligen borde te sig absurdistiskt eller surrealistiskt för dem som lever mitt i det. Men blir det då mer eller mindre begripligt för oss som hittills förskonats från det?
Det är hursomhelst Tranan som publicerar den första av Niroz Maleks böcker på det svenska språket, direkt från arabiskan av översättarfenomenet Jan Henrik Swahn, som förutom arabiska även översätter från danska och norska, polska, grekiska och franska.
I en till ett par sidor korta stycken berättar Malek om den där mannen i lägenheten. På ett enkelt vardagligt språk blandar han texter som känns realistiska med drömmar och fantasier. Är drömmarna kanske verkligheten, verkligheten mardrömmar? Ibland hänger jag inte riktigt med och ofta är det väldigt subtilt. Stundvis kanske för subtilt för den här läsaren, som inte alltid tänder fullt ut. Jag tycker också att berättelserna ibland känns lite väl lika varandra, men å andra sidan bildar de en helhetsbild av författarens tillvaro och det krigsdrabbade Aleppo. Snittsigt är det att Malek ofta berättar en sak genom något annat, man får liksom karva fram det relevanta själv.
Men självklart blir det känslomässigt starkt också för mig. Känslan att ständigt leva under hot; när som helst kan en bomb rasera huset man bor i, eller riva upp ett stort sår i fasaden. Man kan bli träffad av splitter eller en förlupen kula, eller bli stoppad vid en vägspärr och körd till fängelset för förhör. Strömmen kommer och går lite som den vill, verkar det som. Och alla döda människor, vänner och bekanta såväl som okända medborgare i staden.
Det kan handla om kvinnan som inte lämnat sin lägenhet på över ett år. Hon väntar på sin man som arresterats, och tänk om han kommer tillbaka när hon gått hemifrån. Tänk om han saknar nyckel. Eller om barnbarnet som älskade att rita ”rosor, fjärilar, träd, sol och blå himmel” men som efter att bombanfall bara ritar trasiga hus och döda barn. Men också om hur skönheten kan ta plats även på en sådan fördömd plats
”Till höger om mig, vid grannbordet, såg jag en kvinna det strålade om! Guldklänning, en kastanjebrun jumper, och hon befann sig på ljusårs avstånd från sig själv och övriga cafégäster.
Hennes fingrar smekte en turkosfärgad mobil. Mina blickar fäste sig även vid en bukett vita rosor som vilade på bordet.”
