[160222] Eddie Mannix jobbar på filmbolaget Captiol Pictures och ser till att hålla ordning på den mindre glamorösa sidan av drömfabriken, t.ex. genom att låta allmänheten förbli oviss om kändisars oäkta barn och äventyr på fyllan. Under inspelningen av storfilmen ”Hail, Ceasar” blir huvudskådespelaren Baird Whitlock kidnappad, precis innan de viktigaste scenerna skall spelas in. Eddie ger sig ut för att hitta honom, samtidigt som han, som vanligt, har minst tio andra åtaganden samtidigt.
I förhållande till Quentin Tarantino går Coens utveckling i en helt annan riktning. Där Tarantino började förlora sina kännetecken i Hateful Eight gör bröderna Coen tvärtom, här har de inte mycket annat att erbjuda. Det finns en uppsjö bisarra karaktärer som försätts i absurda situationer, men bortom all Coen-yta finns inte mycket substans. En grupp marxistiska manusförfattare, ett par enäggstvillingar som skriver kändisskvaller för olika tidningar och en neurotisk filmregissör är bara några exempel på persongalleriet, men de saknar en fruktbar kontext. Dessutom börjar regissörerna gå på tomgång då man kan spela bingo med en bricka bestående av deras tidigare filmer. Annorlunda kidnappningshistoria och en väska med pengar på villovägar? Fargo! Självmedvetna westernsekvenser? True Grit! Dekektivhistoria? Blood Simple! Hollywoodstudio med absurda manusförfattare? Barton Fink! Etc.
Eddies odyssé blir inte mindre intressant för det, med jämna mellanrum visas korta pastischer på gamla bortglömda filmgenrer, som t.ex. vattenbalett. Dessa är ett par minuter i längd, lagom för att man skall hinna bli nostalgisk men inte tillräckligt långt för att man skall påminnas om varför man slutade producera dem, och varför ingen av dem överlevt till våra dagar. Likväl blir tomheten lite väl påtaglig då det hela inte leder fram till något, pastischerna blir mer av roliga brasklappar som berättelsen kunde klarat sig utan. Momentum byggs upp i alla riktningar tills resultatet blir alltför spretigt och slutet faller ihop i ett poänglöst antiklimax.
