[160216] Till skillnad från många andra trikåklädda karlakarlar har Deadpool inget emot att ta till övervåld för eget nöjes skull, och under misshandeln häver han ur sig självmedvetna fyndigheter utan avbrott. Han är våldsam, vitsig, vansinnig och alldeles… alldeles underbar!
I egenskap av serieaficionado har jag personligen haft svårt att förstå uppståndelsen kring superhjälten Deadpool (om man nu kan kalla en så amoralisk person för hjälte). I serierna framstår han som en fånig superhjälteparodi med koncentrationssvårigheter och ett nästan neurotiskt tvång att kommentera allt som sker; han är ofta mer påfrestande än underhållande. I filmen har man tagit tillvara dessa kvaliteter och skapat en av de bästa superhjältefilmerna på länge. Denna hyperaktiva ”merc with a mouth” (som ibland kallas) fungerar troligtvis bättre i ett audiovisuellt format där dialog à la screwballkomedi kan löpa jämsides med händelseförloppet utan att detta måste stanna upp på samma sätt som i en serietidning, där överdimensionerade pratbubblor tvingar läsaren att stanna upp innan momentum hinner byggas upp.
Självmedvetenhet präglar ofta Marvels filmer, men här når man nya höjder. Deadpool bryter den fjärde väggen konstant och, likt huvudrollsinnehavaren Ryan Reynolds själv påpekar, ger han kommentarer ur ett metaperspektiv innan tittaren hinner formulera dem själv. Vid ett tillfälle uttrycker han exempelvis sin oro för att förses med en grön, datoranimerad dräkt, en blinkning till Reynolds insats i floppen ”Green Lantern”; vid ett annat känner han sig förvirrad av den nya tidslinjen som introducerades från och med ”X-Men: Days of Future Past”. I vissa andra filmer blir introspektion lätt en försvarsmekanism för att undvika hån utifrån, här är det ett oumbärligt verktyg som utgör halva poängen med filmen.
Värt att nämna är att detta är en av få Marvelfilmer som fått högsta möjliga åldersgräns i USA, och det med rätta. Kroppsdelar kapas till höger och vänster och pistolkulor sliter ut stora, blodröda moln ur sina offer. Det våldsamma innehållet har förmodligen varit en faktor som hindrat tidigare initiativ till filmatisering, men i och med att Deadpool är en av Marvels mest populära karaktärer är det på tiden att man biter ihop och accepterar att inte alla filmer kan inbringa hundratals miljoner. Uppriktigt talat är det löjligt att Marvels producenter var beredda att satsa 180 miljoner dollar (!) på en rymdfilm om bl.a. en datoranimerad tvättbjörn – från en serietidning ingen känner till – samtidigt som de tvekade i tio år innan de gick med på att bekosta en film som i nuläget beräknas tjäna ihop sin budget redan under öppningshelgen, enbart av den anledningen att barn inte kan släpa med sina föräldrar till visningar av den senare. Lyckligtvis verkar filmskaparna ha tagit sitt förnuft till fånga, för redan nu har underbara nyheter rapporterats: det kommer en uppföljare!
