[160212] Om vi förväntar oss av teaterkonsten att den dyker ner i den samtid vi just nu upplever, undersöker och belyser den utifrån olika aspekter, dessutom underhållande, så är det precis vad Folkteatern i Göteborg nu gör. På lördag (13/2) bjuds dessutom på festival. Med en biljett kan man se fyra brännande aktuella föreställningar på raken, däribland en från Regionteater Väst som blivit politiskt sprängstoff. Den fjärde, Tigern, hade bejublad Göteborgspremiär i torsdags. Därmed har jag sett alla fyra och kan med gott samvete säga. Missa inte detta unika tillfälle till en dag om idag om utanförskap, behovet av tillhörighet och mer därtill.
Människans villkor har sysselsatt filosofer så länge vi kan veta. Johan Fribergs monolog Den Stora Ensamheten utgår från den verklighet som tränger sig på just nu och ställer frågor. Vad ligger till exempel i 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes dystra uppfattning, att människan är sin egen värsta fiende? Sanna Hultman kastar med ett väckelselikt patos fram Fribergs bisarra monolog med frågor på tema om ”jag” och ”de andra” och överlevandets villkor.
Monologformen har blivit vanligt förekommande på våra scener i takt med en snabbt föränderlig världsbild och när det görs bra är den suverän. Den är också en relativt snabb scenisk konstform när det gäller att ta upp frågor med ”omedelbar aktualitet”, som Folkteaterns dramaturg Magnus Lindman formulerar det i programfoldern. Liksom föreställningen Jag var här först, som jag tidigare recenserat här och som också ingår i festivalen, så bottnar Den Stora Ensamheten huvudsakligen i frågor som tydliggjorts i och med den romska invandringen och hur de situationer som uppstår hanteras. Att isolera frågor som gäller EU-migranter från den gigantiska frågan om de utomeuropeiska flyktingströmmarna gör dem förstås mer hanterliga men säger också något om teaterns relativa eftersläpning. Men hur ska man komma åt det i samtliga fall så allmängiltiga ”jag” mot ”de andra”-tänkandet? Det är frågan? Men! Det finns ju också goda exempel genom historiens gång där samexistens mellan oliktänkande fungerat relativt konfliktfritt och ingivit hopp om en fredlig framtid, men som nu tycks ha det mesta emot sig.
Sanna Hultman inleder sin föreställning med orden: Jag står på ett torg…” vilket får mig att tänka på Lars Forssells översättning av Boris Vians legendariska visa Les Deserteurs. Men Sanna Hultman ser inget cirkuståg passera, däremot en fakir som förfärar med sina konster, för att sedan gå med hatten runt en skräckslagen församling för att få sin belöning. Det blir en verkningsfull metafor för ett jag- kontra den andre-beteende.
Johan Fribergs text ställer avgörande frågor att ta med ut i ett allt mer mångkulturellt Göteborg. Väl hemma dyker jag ner i den idéhistoriska läroboken för att försöka förstå Hobbes nedslående människosyn, som föreställningen, i Sanna Hultmans storartade tolkning, gör motstånd mot. En annan av Hobbes tankar är att människorna är oförmögna att undvika konflikter och det därför krävs en envåldshärskares suveräna makt.
Allegorisk pärla
Behovet av en diktator dyker upp och avfärdas lika fort i den rumänska dramatikern Gianina Cărbunarius allegoriska pärla till pjäs Tigern, som ges en kort period på Folkteaterns stora scen. Det är en enastående skickligt och roligt konstruerad pjäs, som på ett närmast farsartat sätt avslöjar och illustrerar mänskligt beteende inför något så oväntat som att en tiger lyckats rymma från djurparken och skapar oro och skräck i staden. De fem skådespelarna på scenen framstår omväxlande som vittnen till den här tigerns framfart, eller om det är en pälsklädd kvinna av okänt ursprung det handlar om. Därvidlag är pjäsen medvetet otydlig och det är vad som gör den så drabbande. Turismen och det moderna banksystemet får sig en känga, tv-mediets intervjuformer likaså och dessutom en tolks självpåtagna rätt att översätta som det behagar.
Åsa Persson och Jonas Sjöqvist gör sorglustig parodi på alkoholiserat par, som livfullt berättar om mötet med vad det nu var. När Sjökvist, David Fukamachi Regnfors och Fredrik Gunnarsson antar febelns form som stadens fåglar – kråka, duva och gråsparv – demonstreras ett tydligt klassperspektiv. Tigerns författare, Gianina Cărbunariu, kommer att delta i ett samtal om pjäsen och sitt författarskap på festivallördagen.
Både lättsam och lite vemodig är Folkteaterns tredje pjäs (tidigare recenserad) på temat utanförskap, Jag var är först, som med små medel och lyhört skådespeleri väcker viktiga tankar och visar på möjliga lösningar precis som görs också i Den stora ensamheten.
Festivalpjäs nummer 4 är Regionteater Västs föreställning Den avvikande meningen, som fått Sverigedemokraterna i Uddevalla att ropa på censur och förbud. Föreställningen beskriver åskådligt och sakligt fascismens födelse, benar ut dess innebörd, återuppståndelse och förhållande till andra ideologier men utan värderingar. Däremot utgår pjäsen från ett uttalande av statsminister Stefan Löfvén, att vi fått ett fascistiskt parti i riksdagen.
Det här är alla pjäser som ger stoff till svåra frågor om demokrati, migration, mänskliga rättigheter och allas lika värde och som dessutom är underhållande.
