[160209] Av vilket material gudar görs kan man fundera över medan man läser Inger Edelfeldts berättelse om hur en vedervärdig man genomgår en egendomlig förvandling. Men det är hans dotter Anna som är huvudperson i boken och det är genom henne vi lär känna honom.
Som barn märker Anna att något inte stämmer mellan hennes föräldrar. Inte för att de bråkar men för att där finns en grundton av falskhet i relationen. När hennes far dör berättar modern att han inte var hennes biologiska pappa. Redan på bröllopsresan, men bara denna enda gång, hade hon varit otrogen och Annas intensivt blå ögon hade hon fått från sin köttslige far.
Anna uppsöker denna spännande figur, som mycket riktigt har Paul Newmanögon men också är en självbelåten och påflugen tafsare. Där kunde historien tagit slut, men det blir i stället där den börjar i Inger Edelfeldts roman Fader vår. Som titeln mer än övertydligt visar har det övernaturliga en betydande funktion i boken, liksom ett psykologiserande stråk där barnets längtan efter en djup och sann relation till sina föräldrar leder till ett tillstånd av upplöst verklighet där vad som helst tycks kunna hända.
Sådan litterär fantastik kan vara en nog så påfrestande anrättning för en förbistrad realist att tugga i sig, men Inger Edelfeldt är inte vilken flummare som helst. Hon har både i sin författarhållning och hos sin huvudperson en nyktert analytisk distans, som gör att man lätt sväljer historien om hur den vedervärdige Konrad i Hagbraket efter en stroke förvandlas till den gode helaren Muni Ra.
Möjligen är allt en projektion, byggd på en omedveten dröm om faderlig godhet av överjordiska dimensioner. Livåskådningsfrågor finns på många håll och i många varianter Inger Edelfeldts rika författarskap, från tidiga verk som Kamalas bok eller Rit till senare års Samtal med djävulen eller Konsten att dö. I Fader vår finns ett skikt under berättelsens yta, där den egendomliga historien om Konrads förvandling kan läsas som en bildlig framställning av hur en gudsföreställning växer fram av samma slag som inom de patriarkala västasiatiska religionerna.
Historien om Annas besynnerliga tillkomst vid det enda mötet mellan modern och den diaboliskt charmige Konrad innebär förvisso ingen obefläckad avlelse – men det är ju också en historia mer sprungen ur ett ideologiskt förklaringsbehov än ur någon mirakulös trovärdighet. Det är intressant att se hur Edelfeldt låter kvinnorna bära fram Muni Ra som utomvärldsligt kraftfull kultisk centralfigur, och hur de grupperar sig kring honom med skilda uppdrag och funktioner.
När sedan Muni Ras egendomliga förmåga visar sig tillräcklig för att bära upp en mer organiserad verksamhet, ja, att den faktiskt funkar som affärsidé, börjar ekonomiskt starka aktörer, män förstås, att försöka göra business på den dittills anspråkslösa och idealistiska sekten och de helande krafter som den samlas kring.
I dagens läge, där religiösa ideologier kommit att återfå stor social och politisk betydelse är det fint med en litterär version av religionernas karaktär av sociala konstruktioner.