[160205] ”Han valde mig, alltså är jag sällsynt, kanske rent av värdefull.
Han rättar mig, nej, det var ju du som valde mig.”
Det är ju så förpillat läckert. Hundratals texter, eller stycken, mellan en rad och upp till en och en halv sida korta om kärlek. Om kärlekens alla mer kända aspekter, och några ytterligare. Jag har aldrig tidigare antecknat så många sidonummer inför en recension som nu, det fullständigt vimlar av läsgodis. eller skall jag hellre säga av känslogodis? För det blir mycket känslor, i alla dess schatteringar.
Det är en han som pratar om en hon, en hon om en han, eller en han om en han, ungdomar såväl som medelålders eller människor i pensionärsåldern. Det berättas om när de första gången träffades, och när de gör slut och går skilda vägar för alltid. En del har sörjt sin partner i tiotals år utan att komma över skilmässan eller den andres bortgång. Ibland blir det bara det där enda mötet, sedan aldrig mer. Det är känsligt och rått, varmt och humoristiskt. Stundvis subtilt poetiskt.
Emmanuelle Pagano är född 1969 i sydvästra Frankrike, hon har gett ut ett tiotal böcker och blir i och med Jag talar om kärlek för första gången översatt till svenska. Här i ett galant arbete av Kristoffer Leandoer.
Jag har nyligen läst Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den har kallats en ”kör av röster”, i det att den använder en mängd olika kvinnors berättelser om sina erfarenheter av Andra världskriget.
Om den senaste nobelpristagarens bok sägs utgöras av en kör av röster leker jag med tanken att en symfoni generellt är ett än mer komplext musikaliskt verk (även om det naturligtvis inte måste vara så). För sådan är Paganos bok; en överväldigande symfoni av röster.
Ja, jösses! Hur skall man kunna välja exempel ur en bok så fullproppad med exempelvänliga texter? Jag skulle vilja skriva ner ett helt gäng klipp. Men det blir också problematiskt med dessa klipp, för hur många jag än vill ha med så blir det för mycket, för långt. Alla dessa nedtecknade sidonummer handlar ju inte om några rader korta texter, utan även om de på en halv eller kring en sida. Följaktligen väljer jag att istället för att hacka sönder styckena försöka skriva på ett sätt så det blir lockande för er att läsa själva.
”Hon befriar mig från vardagen genom åtbörder och ord som ändå är helt vardagliga, alldagliga. Hon har ett annat sätt att vara här.”
Alla dessa kärleksbevis; som att från ett barnkalas sno med sig en ballong hem. En ballong man sett den älskade mannen blåsa upp. När man kommer hem löser man upp knuten, sätter munnen till och suger i sig luften. Eller mannen som blöter tidningen med en luftfuktare för att den inte skall prassla och väcka henne som ligger i sängen bredvid. Pagano har många liknande härliga och spännande ”idéer”.
Det blir närmast beroendeframkallande att läsa Jag talar om kärlek, men precis som när man (jag) läser Aleksijevitj ofta lika korta texter infinner sig emellanåt en mättnad. Det blir för mycket känslor på kort tid, det riskerar att bli alltför besläktade berättelser, teman upprepas och det kan rent av bli lite monotont. Det är i och för sig lättare att känna så i belarusiskans bok än hos Pagano, som jag tycker är mer varierad och har ett större register.
Det är självklart inte enbart det positiva i kärleksrelationer som hon belyser. Alla vågar till exempel inte närma sig någon, är inte redo för kärleken. Här finns också svartsjuka, en del knäppheter och obehagliga scener. Eller hur människor i åratal sörjer. Men också hur de efter lång tid plötsligt märker att de har sörjt färdigt och gått vidare i sitt liv ”Det har gått lång tid utan henne nu. Jag börjar vänja mig vid ensamheten, vid sjutidens lätta svårmod varje kväll.”
Jag frågar mig om det hela tiden handlar om nya människor, eller om en del återkommer vid ett eller flera tillfällen genom boken. En annan fråga är om det är till övervägande delen män som skildras negativt, män med vissa ”defekter”. Sådana som är mer eller mindre besatta av något, ett intresse eller ett speciellt beteende, som hindrar dem att bli nådda av andras känslor. Alltid bara män. Möjligen kan jag uppfatta något lätt könskonservativt över texterna. Eller är det helt enkelt så världen (fortfarande) ser ut?
Många gånger kan man ur dessa korta stycken se hela historier framför sig, och det blir tydligt vilka outplånliga intryck vi kan sätta hos varandra; positiva lika gärna som negativa
”I spegeln synar hon sig själv i sömmarna, hon letar efter sina brister utan att hitta några, hon kommer ut från badrummet vacker och belåten, men det som döljer sig strax under huden syns inte i spegeln. Det som finns där, inuti henne, och som hindrar oss från att älska varandra, det kommer hon aldrig att få syn på.”
