[160202] Existentialism i olika skepnader kan man säga om två kortare nytillskott på Göteborgs scener. Det gäller Jag var här först på Folkteatern respektive Existentialism av nybörjare på Göteborgs stadsteater. Den förra ett välskrivet kammarspel av Kristian Hallberg i ett projekt kallat Roadtrip i regionen. Den andra resultat av en idé som havererat och kunde ha fått förbli därvid.
Det absurda tilltalet aviseras redan i scenografin på Folkteaterns lilla scen. Scenen är förvandlad till butik med pappersänglar från golv till tak som enda vara. Desperat affärsidé kan man tycka, men här anas förstås en symbolisk underton. Utanför en skylt som säger ”personal sökes”. Skylten visar sig snarare vara ett rop efter sällskap. Två ensamma kvinnor möts, en Fosse-lik dialog uppstår, konflikt uppstår, fördomar vänds ut och in och ett möjligt systraskap föds.
Lena B Nilsson, med träffsäkerhet i gestaltning av de karaktärer hon förses med, gör det igen. Varför hennes Elisabeth startat en liten änglabutik i Lilla Edet ges efterhand några diskreta men avgörande ledtrådar till. Desto mer är butiken metafor för något annat. Fler trådar ges till Sara Wikströms karaktär Samanta, som söker och får jobbet. Ett i raden av korta anställningar hon säger sig ha haft runt om på orter i Västra Götaland. Att det inte är första gången det händer, att hon snart blir anonymt utpekad som icke önskvärd står klart. Sorgligt nog tycks hon ha vant sig vid det som orsakat hennes påtvingade förflyttningar, när hon med en sorts självklarhet ser sin romska bakgrund som skäl till Elisabeths ökade misstänksamhet. Men det finns också annat som kan sticka ut i en småskuren omgivnings ögon. Det har Elisabeth fått erfara och det är där som de två kvinnorna möts.
Detta är ett regionalt projekt, där Kristian Hallberg fått i uppdrag att skriva tre pjäser som tar avstamp i Göteborgs Stadsteaters utställning Vi är romer, vars turnéer i regionen under 2014 han följde. Det ska bli ytterligare två pjäser som alla hakar i varandra, får urpremiär på Folkteatern för att sedan kunna gästspela i västra Götalandsregionen. Parallellt inleder Folkteatern också ett treårigt samarbete med Trollhättans kommun med fokus på teaterkonst för barn och unga.
Pjästiteln Jag var här först är hämtad ur dialogen och spränger rakt in i migrant- och flyktingdiskussionen vad gäller vem som har företräde och vem som bestämmer. Det avslöjar något om Kristian Hallbergs erfarenheter från sina olika besök, att mindre orter är mer utsatta för rykten, skvaller och förutfattade meningar. De två kvinnorna i änglabutiken uppfyller ett av existentialismens villkor för självinsikt, nämligen Sartres idé om den andres blick, att vi är beroende av andra för att veta vilka vi själva är.
Det är en både vemodig och lättsam föreställning som med små medel och lyhört skådespeleri väcker viktiga tankar. Den vändning som sker mot slutet är ett bra exempel på det fria valets betydelse.
Men nu var det på Nya Studion på Göteborgs Stadsteater som vi skulle få en lektion i existentialismen utifrån Søren Kierkegaards tankebanor. Filosofi har nu inte varit Sveriges bästa gren. Så varför ens ge sig ut i sådant ärende för dem som har själva skådespeleriet som profession. För ganska snart förloras färdriktningen och den väg man slår in på visar sig både snårig och naivt pretentiös. Föreställningen, som från början skulle heta Existentialism för nybörjare har fått sitt för utbytt mot av.
Fem skådespelare, varav en fungerar som en sorts gruppledare, förebådar en föreställning i tre akter, varav den första tänks föreställa en guidad tur genom teaterhuset och dess historia med en och annan komisk replik och anspelning. På det följer diverse scener ur ett så kallat grovmanus, som ligger till grund för påföljande akter, där en efter en i gruppen prövar sig fram i den existentialistiska vokabulären med små föreläsningar och exempel. Det hela blir dock varken särskilt begripligt eller underhållande. Undantag skulle då vara den uträkning som en av deltagarna gör för att illustrera valet av färdsätt till och från jobbet och på vägen lämna och hämta barn på daghemmet. Att ta bilen i stället för det mer miljövänliga alternativet buss, skulle betyda 11 timmar mer tid med barnen i veckan. Valet tycks ju lätt för den som har bil, men är det egentligen ett fritt val? Något för Västrafik att begrunda! Allt mer undrar jag vem föreställningen riktar sig till. Det är synd när skådespelare, som är bra på att spela teater, i stället som amatörer ger sig på så svåra discipliner som filosofi och dramatik.
