[160125] Man hör ganska ofta talas om dem, genom nyhetsförmedlingen, i någon film eller roman; överlevarna. Någon eller några enstaka människor som överlevt i en situation där de flesta andra eller åtminstone en stor mängd, omkommit. Vi känner igen berättelserna från Estonia- eller tsunamikatastrofen, från en flygolycka, och inte minst från de överlevande efter Förintelsen.
Vanligt verkar det vara att många av dessa överlevare har ett samvete som gnager och ständigt frågar ”Varför just jag? Varför lever jag när x är död?” Istället för att vara lyckliga och glada över att de klarade sig blir de sorgsna, kanske till och med hamnar i djup depression. En känsla man kanske bär med sig resten av livet, oavsett hur man lever det. En slags fantomsmärta.
Den namnlöse, till en början, unge berättaren i den franske författaren Jean-Noël Pancrazis roman Berget är en överlevare, även om hans erfarenheter utåt sett kanske inte verkade så dramatiska. Han var nämligen inte med. För det är ju inte endast så att en del klarar sig, man kanske inte ens var där. Man kanske missade planet som kraschade, var sjuk eller ångrade sig, man kanske av diverse orsaker fick ställa in resan med Estonia eller till Thailand.
Romanen börjar i den senare delen av Algeriets blodiga befrielsekrig mot Frankrike (1954-62), där en miljon algerier dog och ännu många fler ”förflyttades”. Som i alla kolonialsamhällen beboddes de av människor från själva kolonialmakten. Alla fransmän stödde inte hemlandets politik, de var ofta vanliga arbetare eller tjänstemän. Men det var de som fick känna av motståndet när folket tröttnat på att leva under en annans makt. Det var de som blev måltavlor för attentat och dylika reaktioner.
Jean-Noël Pancrazi föddes i Algeriet 1949 och flyttade till Frankrike som trettonåring. Han har skrivit sexton böcker. Detta är den första som kommit på svenska, i följsam översättning av Pia Samuelsson. Det är Elisabeth Grate förlag som med Berget introducerar ännu ett franskspråkigt författarskap.
Fadern till den kille som berättar arbetar på en kvarn, han verkar vara lite av förman eller motsvarande. En dag frågar en på kvarnen extrainsatt chaufför om barnen ville med på en sväng upp på berget. Det var högeligen förbjuden mark, men de drömde hela tiden om bergets nedgrävda skatter, om guldbaggar och månstenar och kunde inte tacka nej. Det gjorde däremot den tunna romanens huvudperson, som från den kvällen och många år framåt har fått leva med att ha undkommit det öde som drabbade hans kamrater där på berget. De fick halsarna avskurna och kom hem liggande på en flakbil.
”han sa något jag inte ville höra – man har skurit halsen av dem, det var helt overkligt, det kunde inte gälla dem; någon höll för ögonen på mig när Dodgen körde förbi med stramt spända presenningar för att man inte skulle kunna urskilja något; de tryckte sig mot varandra, ännu inte av smärta utan av skräck, de började darra som avbrutna vetestrån; sedan fick man nästan bära dem som formlösa bylten, som kollin av sorg, fram till bilarna som körde dem tillbaka.”
Det finns ett speciellt sug i dessa långa skirt poetiska meningar, ett stilla vemod, nästan vackert. En öppen och mjuk ton där man känner den unge berättarens blick och perspektiv. Det blir behagfullt att läsa trots den tunga tragiken. Istället för punkter och komman använder författaren en mångfald semikolon, som klippet ovan visar. Pancrazi skriver fram tydliga bilder och känslostämningar.
En av de avrättade pojkarnas flickvän pekar, förmodligen godtyckligt, ut en man som den som körde flakbilen. Han döms omedelbart till döden och straffet exekveras direkt. Följden för flickan blir ständiga hot, någon skickade henne brev med teckningar på en kista. Och hon vågade sig inte utanför dörren.
Efter att pojkarna mördats blev det lugnare i den lilla staden. Det var glest i skolan, en del vågade inte komma, i andra tomma bänkar skulle några av de dödade ha suttit. Det hade blivit lugnare, men det hände fortfarande ett och annat. En rälsbuss som körde på en mina ute på landet, till exempel
”… och med sin enda röda vagn som nu var lite svartbränd stod där och lutade på en veteåker och liknande en cirkusvagn som på väg norrut hade tagit en genväg, fastnat i ett dike och vält; det hördes inga rop, det var nästan ingenting som rörde sig, det som syntes var kroppar i undertröjor, eftersom det var sommar, kroppar som man lyfte upp och svinglade mellan sig, och som på håll tycktes sväva fram på himlen som sovande trapetskonstnärer …”
Det är mot slutet av kriget och de flesta fransmän vågar inte stanna kvar. Också berättarens familj väljer att åka till Frankrike, dock inte fadern. Han har ju sitt arbete vid kvarnen, det var han som kunde tjäna pengar och skicka dem till sin familj i det forna hemlandet. Men inte heller han blev långvarigt kvar, han blev bortskuffad från jobbet till förmån för en infödd.
I och med att berättaren hamnar i Frankrike och blir allt äldre förändras känslan i romanen. Jag tycker inte att Pancrazi behåller det läckra i ton och språk som fanns så länge det hela utspelade i Algeriet. Kanske att det handlar om att berättaren, som tydligt är lika med författaren, snabbt blir äldre och därmed får en vuxnare röst. Men personligen trivdes jag bättre i den första halvan av Berget.
Plötsligt är han en författare som skriver böcker och som reser omkring en stor del av sin tid. Från ett hotellrum till ett annat, med ouppackad resväska ”Förtvivlad i ett av dess stumma anfall, med en önskan om att försvinna, inte svara mer, inte låta höra av mig längre, kapa förtöjningarna en gång för alla …” Och han frågade sig varför han alltid svek dem som älskat honom mest. Modern lämnade han att dö på ett sjukhus bland bergen ovanför Perpignan.
Jag undrar om hans vilsenhet och alienation har en automatisk koppling till erfarenheterna i Algeriet, om han tyngs av det tunga vemodet efter att ha undkommit kamraternas grymma öde. Så är det troligen, men enbart? Vi får ingen inblick i hans familjeförhållanden under barndomsåren, alltså i det som danar en människa djupast. Det blir följaktligen svårt att säga att man känner honom särskilt väl efter att ha läst romanens åttiofem glesa sidor.
Han längtar ständigt tillbaka till sin barndoms Algeriet, men kommer aldrig dit igen. Men han rör som sagt mycket på sig. På en resa i Marocko åker han buss och hamnar bakom en flakbil med sex barn sittandes där bak. De vinkar och skrattar och han ser sin mördade kamrater. Hans minns något som leder till försoning, och han får äntligen ro.
