[160122] 
För den textälskande, vad kan vara bättre än att läsa en poetiskt skriven bok om dikten? Kristian Lundberg skriver om diktens innebörd, vad dikten är, men också vad den inte är. Det finns en transparens i diskussionen där läsaren blir inbjuden med tilltalet ”du”. En rad olika referenser från andra poeter förekommer i boken som tillsammans med Lundbergs egna ord driver fram diskussionen.
En slutsats Lundberg kommer fram till är: ”Blir det bra får du göra vad du vill med din dikt, blir det däremot ointressant får du byta modell.” Modellen får man emellertid finna själv genom att skriva sig fram tills man når den.
Lundberg är inte ute efter att ge läsaren ett regelverk om hur man ska skriva dikt, snarare tvärtom. Han förespråkar att man ska finna sitt eget sätt, men föreslår metoden att ringa in en stund där man regelbundet skriver. Han anser att:
”Det är rösten som gör dikten unik. Det handlar om det där speciella ögonblicket då dikten plötsligt börjar tala. Den gör sig förstådd. Fram till den stunden: bara meningslösa bilder rullar fram, till synes helt utan form. Dikten bärs av sin signatur, en slags textuell röst som gör att du kan identifiera den. Särskilja den.”
Ibland får läsaren skrivråd, som att man ska göra det enkelt. Enkelt är bättre än svårt. Han menar att komplikationen inte har ett egenvärde.
När jag läser Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du ser jag tematiska paralleller med hans tidigare autofiktiva böcker; Yarden, Och allt skall vara kärlek och En hemstad. Det är tematiken kring att skrivandet har en subversiv kraft. Att skrivandet befriar människan, inte bara själsligt, utan också från sin klasstillhörighet. Lundbergs socioekonomiskt utsatta uppväxt präglar hans texters tematik. Författare förväntas oftast inte tillhöra arbetarklassen och orden blir därför även ett instrument som hör till en annan klass. Därmed blir det ettsätt att erhålla en känsla av frihet. Berättarjaget i Yarden och i Och allt skall vara kärlek skriver tillbaka sin identitet och återskapar på så vis sin mänsklighet, som förlorats på arbetsplatsen Yarden och även under hans uppväxt i fattigdom. I En hemstad känner sig berättarjaget manad att skriva fram sig själv och sina döda vänner så att de får återupprättelse. Skrivandet blir en metod att utföra revolt och föra en talan för dem som står längst ner på samhällsstegen. Och som Lundberg skriver i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du:
”Det är namngivandet som gör oss till människor. Det är benämningen som gör oss identifierbara. Om vi talar och skriver går det att särskilja oss från det omgivande mörkret.”
Religiösa referenser är återkommande. Han nämner att hans sätt att närma sig världen och dikten är präglad av kristen tro och det märker man som läsare. Själv är jag inte insatt i bibeln och antar att vissa lager går mig förbi när han använder sig av det, så för den bibelinsatte kanske ytterligare dimensioner öppnar sig vid läsning. För den endast textintresserade, fyller den ändå relevans eftersom boken först och främst är litterär och kretsar kring just ämnet att skriva.
Det är inte en bok att sträckläsa för det är svårt att ta till sig allt på en gång, då upplevs bokens långa diskussion om dikten som enformig och något tradig. Den förtjänar bättre än så. Det är en bok att slå upp och läsa några sidor då och då, begrunda och låta texten sjunka in. Framförallt är det en bok som inspirerar till att skriva. Kanske inte på grund av vad som skrivs, utan hur det skrivs. Det lyriska språket är i sig en litterär upplevelse och en sak blir tydlig; Lundberg tar skrivandet på allvar och vad hellre behöver inte en skrivande människa höra än just detta, att det är viktigt att fortsätta skriva och inte ge upp när man tvekar som mest. Flera gånger får jag avbryta läsningen med att just skriva, för att det blir svårt att låta bli.
