[160120] ”Löparflickan” är en fascinerande berättelse om Aganetha (Aggie) Smart, en fiktiv kanadensisk OS-deltagare 1928 i Amsterdam och nu 104 år boende på ett vårdhem , ensam och bortglömd av historien. Det är en otroligt levande berättelse mellan dåtid och nutid.
Kampen för jämställdhet inom idrotten har i allra högsta grad varit en fråga om svett och tårar eftersom motståndet varit så ofattbart stort och är så än idag i en del kulturer och Aggies liv ger ytterligare en aspekt på idrottens betydelse. Den här pionjärgruppen av kvinnor inom idrotten har inte bara med idrotten i sig att göra utan berör många delar av våra samhällen och dess värderingar.
1928 var det första året som kvinnor kunde delta i friidrott på OS. Vid denna händelse i Amsterdam tävlade över 2600 män men bara 280 kvinnor. Diskussionerna efter 800 metersloppet för kvinnor ledde direkt till att 800 meter för kvinnor ströks från det olympiska programmet för att kvinnorna hade sett trötta ut. Först 1960 återkom grenen och inte förrän 1964 blev 400 för kvinnor en olympisk gren. Ett dussin av dem som deltog 1928 bildade det kanadensiska laget som vann tre medaljer och det är utifrån den verkligheten som vi får följa den fiktiva Aggie. Vi får följa Aggie genom livet men berättelsen handlar inte bara om idrott utan lika mycket om krig, familjerelationer, misär och berömmelse.
Romanen inleds med att Aganetha sitter upptryckt i en rullstol på ett ålderdomshem . Hon är 104 år gammal och har överlevt alla hon känner .
En dag kommer en ung kvinna och hennes bror till ålderdomshemmet och vill dokumentera Aggies liv och utifrån Aggies synvinkel blir det som en kidnappning men i utbyte blir hon fri från tristessen i ”hemmet” några timmar. Aggie berättar villigt om sin livsresa. Har man upplevt sig själv som löpare i hela sitt liv så vill man bara gå nånstans även om det inte är för egen maskin och den här känslan ligger djupt rotad i Aggie.
Författarinnans förmåga att flytta från tidig barndom till nutid via sitt löpande och sitt vuxenliv ger en underbar beskrivning av de sätt på vilka denna 104 åring formar en förståelse av världen.
Aggie är inte en människa som slösar någon större tid på att titta tillbaka men hon kan ändå inte undgå alla minnen och detta blir en upplevelse av hur det känns att ha varit beundrad och allt eftersom tiden går mer och mer glömd tills man är helt glömd.
”Så mycket av hur vi upplever livet – vår förnöjsamhet, vår öppenhet, vår empati för andra – är bunden i vår tolkning av det förflutna.” och Aggie är effektiv i sin förmåga att skildra dessa livserfarenheter utifrån färgstarka karaktärer i sin bok. Det är ingen tvekan en komplicerad sak att illustrera uppriktighet och beslutsamhet och genom hela boken framkommer Aggies intressanta lager av sin egen personlighet.
I den allra första sidan i boken Aganetha sägs enkelt, ”Du gör vad du gör tills du inte längre kan göra det. Du är vem du är tills du inte längre är det” är tänkvärda ord i denna bok, som jag varmt rekommenderar!
