[160115] Quentin Tarantino återvänder till western-genren men levererar sin kanske minst personliga film någonsin, på gott och ont.
Handlingen är enkel: åtta män och en kvinna söker skydd i en bergsstuga tillika förråd i väntan på att snöstormen utanför skall ta slut. Alla har olika bakgrund och framtidsplaner som på olika sätt gör det upplagt för bråk. Folk var på olika sidor i inbördeskriget och har olika projekt nu när kriget är slut, men den enes bakgrund går ofta stick i stäv med någon annans, samtidigt som folks framtidsplaner tvingar dem att bli mer inställsamma mot personer de vanligtvis hade föraktat. Kort sagt: det är en krutdurk redo att explodera när som helst. Allt kompliceras ytterligare av att någon i gruppen inte är den han utger sig för att vara.
Om Django Unchained var en renodlad western som färgats av blaxploitation och hiphop så drar The Hateful Eight mer åt deckargenren. Våldsamma lösningar får oönskade konsekvenser, så här handlar det oftast inte om vem som drar snabbast eller rider skickligast, inte heller står folk och kisar ikapp i solnedgången à la Clint Eastwood, utan deltagarna tvingas istället gnugga sina geniknölar om de vill komma därifrån levande.
Oftast är det en tidsfråga innan regissörer tappar sin personliga stil, och med tanke på att Tarantinos klassiska kännetecken lyser med sin frånvaro kan det vara så att den gamle cineasten börjar bli till åren. Visst finns det rapp och fyndig dialog, lika full av svordomar och skällsord som alltid, och nog är allt gjort med en stor skopa självmedvetenhet, men i övrigt saknas många av de element som är typiska för Quentin. Populärmusiken har begränsats till några enstaka låtar, händelser presenteras i kronologisk ordning och den intertextualitet som annars präglar hans verk har tonats ned rejält. Förutom att upplägget känns som John Carpenters The Thing i vilda västern (i synnerhet då Kurt Russel har en huvudroll) finns inte många blinkningar till andra filmer, utom att en av hästarna heter Cimarron. I övrigt verkar det som att Tarantino tar det hela till ett slags metanivå, då han refererar mer till sina egna verk. Utöver The Thing tycks han nämligen ha inspirerats mest av sin egen debutfilm, Reservoir Dogs, även den ett kammardrama i en lagerlokal.
Är detta till filmens nackdel? Inte då, Tarantino är och förblir en fantastisk regissör, även om det hade varit ännu roligare med mer populärmusik och filmreferenser. Fast har man levererat ett mästerverk efter ett annat under två decennier har man gjort sig väl förtjänt av att få testa något nytt.
