[151228] 
Året börjar lida mot sitt slut, men innan man börjar recitera Tennyson på Skansen kan det vara på sin plats med en tillbakablick på året som gått. Istället för relativt intetsägande listor över årets bästa respektive sämsta filmer presenterar jag här mina egna, förhoppningsvis lite mer deskriptiva utmärkelser. Utan ytterligare dröjsmål, här kommer filmåret 2015:
Årets tidsdokument
Motivering: Spegling av samtiden ur dess eget perspektiv
High school-komedier är en genre som sällan tas på större allvar p.g.a. av deras vulgära och infantila humor, men någon gång var tionde år kommer en film som överraskar, som lyfter genren. Till skaran bestående av Breakfast Club, Heathers, Clueless och Easy A sällar sig nu The Duff. Den bedrägliga ytan gav sken av att vara ännu en hjärndöd men underhållande komedi, men under dolde sig en klockren skildring av samtiden. Klyschor uppdaterades men formatet behölls intakt i en presentation som dränktes i visuella effekter och snabb klippning som fångade internetgenerationens koncentrationssvårigheter och ständiga sökande efter något nytt med ännu mer ”wow-faktor” i en aldrig sinande ström av statusuppdateringar, likes och kommentarer skrivna med talspråk. Resultatet? Ett välillustrerat porträtt av en generation som föddes med smartphones i händerna och som kommunicerar med populärkultur, en berättelse som handlar om hur deras liv ser ut ur deras eget perspektiv.
Årets genreuppdatering
Motivering: Stilren minimalism
Ännu en genre som ofta negligeras av folk i allmänhet – men konstigt nog inte inom akademiska studier – är skräck, vilket inte är konstigt med tanke på att skräckfilmer har ett destruktivt förhållande till sin underdogstämpel. En av de filmer som överraskade mig mest i år var It Follows, en kreativ och genreanpassad uppvisning i minimalism. Efter ett ”one night stand” börjar huvudpersonen förföljas av ett väsen – synligt för ingen utom henne – som till utseendet kan bli identisk med vilken person som helst, och som förföljer henne vart hon än går. Oavsett hur långt bort hon än flyr är det bara en tidsfråga innan det kommer ikapp henne. Handling och koncept kunde inte ha varit enklare, här koncentreras formeln för förföljelsefilmer och allt överflödigt skalas av tills kärnan blir kvar. Dessutom låter man synthmusik à la Carpenter ackompanjera denna nervpirrande berättelse där paranoia försätter en i ständig skräck, ett tillstånd där det enda som är säkert är att man aldrig går säker.
Årets helgerån
Motivering: Misshandel av barndom
Även om jag läste en del av seriestripparna och såg många avsnitt av den tecknade TV-serien har jag aldrig sett mig som ett uttalat fan av ”Snobben”, i alla fall inte innan Peanuts – the Movie slog till som en örfil riktad mot barndomen. Charles Schulz’ ättlingar såg till att inkludera fler troper ur serien än jag själv kunde räkna, allt ifrån Karls drakflygande till Gullans psykologmottagning, vilka illustrerades med datoranimationer som modellerats för att efterlikna den tecknade TV-serien med sina ryckiga animationer och sitt återanvändande av karaktäristiska ansiktsuttryck och poser. Valet av regissör blir därför ett mysterium. Steve Martino inkorporerar det som kännetecknat allt annat skräp han producerat innan tills Kalleponken och hans omgivning inte längre går att känna igen. Diskussioner och djupa insikter barnen emellan har ersatts av den sortens skrikiga, överdrivna slapstick som dominerar datoranimerade barnfilmer i övrigt. Hur i hela världen tänkte man? Få är väl de barn som är mer bekanta med ”Snobben” än med Dreamworks animerade avträde, så inte kan det väl löna sig att försöka bryta ny mark istället för att spela på säkra kort och vräka ur sig fler uppföljare till Ice Age? Än mer oförståeligt är valet av 3D när filmens förlaga är tvådimensionell. Som en sista spottloska i ansiktet på ”Snobben”-älskare väljer man att ge den rödhåriga flickan regelbundna framträdanden, trots att ett av hennes kännetecken i serien var att hon alltid befann sig utom synhåll för läsaren. En film helt tillägnad äldre fans hade varit en bättre affär för alla parter, vuxna hade fått en härlig påminnelse från barndomen och yngre publik hade fått upptäcka ett alternativ bortom datorgenererad dratta på ändan-humor.
Årets kära återseende
Motivering: Det var på tiden
Föregående decenniums Bond-filmer kommer gå till historien som de filmer i serien med minst ”Bond-faktor”, och sammanfattas bäst av en kommentar i The Simpsons: ”I like how the new James Bond isn’t funny, doesn’t have any cool gadgets, isn’t good looking and doesn’t do anything ’James Bond’ at all”. I Spectre har man tagit sitt förnuft tillfånga och levererat en klassisk berättelse med glimten i ögat, serietidningsvåld och en ond skurk med planer på världsdominans. Bakgrundshistorien till Blufeldt har nog fått Bond-fans över hela världen att slita sig i håret, men dylika försök att förnya formeln är försumbara i jämförelse med de dåliga Bourne-kopiorna man fick stå ut med på 00-talet. Craig har hittat charmen och vitsigheten han hade behövt i de tre föregående filmerna. Bond är tillbaka.
Årets uppföljare
Motivering: Kärleksfull behandling av kulturarv
Tio år har gått sedan jag köade i två timmar på en tidig söndagsmorgon för att få biljett till en av premiärdagens visningar av Star Wars Episode III: Revenge of the Sith, och sedan dess har Lucas fått ta emot lite väl mycket kritik för en trilogi som framstår som så mycket sämre enbart för att den ständigt måste jämföras med en av världshistoriens bästa filmsviter. När jag först hörde om Disneys försök till att mjölka ur ännu mer pengar ur varumärket konstaterade jag ”I’ve got a bad feeling about this”, men till min förvåning lyckades de på första försöket att göra vad Lucas misslyckades med tre gånger på raken. Star Wars Episode VIII: The Force Awakens lider av exakt samma dramaturgiska problem som episod IV, vilket är föga förvånande då episod VIII mer känns som en remake av denna än som en uppföljare till originaltrilogin. Likväl är det den bästa Star Wars-filmen på kanske 35 år, just för att filmskaparna har valt att hålla sig ohälsosamt nära de gamla filmerna. Fysiska specialeffekter dominerar, borta är de gräsliga datoranimationerna från Lucas senaste bidrag (som var fula redan då men outhärdliga tio år senare). Det mesta från de gamla filmerna finns med här: ett oväntat släktskap, en droid med hemliga ritningar, en protagonist som drömmer om något bättre än tillvaron på den sandtäckta hemplaneten; ett extremt exempel är hur två soldaters diskussion om nya rymdskeppsmodeller i episod IV återkommer nästan ord för ord. Allt är återanvänt, och det är precis detta som jag och många Star Wars-älskare med mig önskade oss i julklapp.
Årets misslyckade genreuppdatering
Motivering: Genrens sämsta kliché blir huvudingrediens
Ni vet den där karaktären som återkommer i alla zombiefilmer som någonsin gjorts? Den person som blir biten av zombies, men som vägrar inse att han/hon oundvikligen kommer att förvandlas till en hjärndöd människoätare inom en överskådlig framtid? Maggie handlar om just den karaktären och inget annat. Ingen action, ingen samhällssatir, bara en utdragen väntan på det oundvikliga. Måhända fanns en tanke om att illustrera sjukdomsförloppet hos någon bortom räddning, men istället bidde det väntan från början till slut.
Årets tänkvärda
Motivering: Existentiell teknofobi
Blade Runner må vara en av världens snyggaste filmer, men den imponerande ytan överskuggar de filosofiska spörsmål som ligger latent utan att få komma till sin rätt. Frågor om vad det innebär att vara människa och vad som skiljer oss från robotar behandlas desto bättre i Ex Machina, som för en lång diskussion om mänsklighet utan att handlingen framstår som ett överflödigt ornament. Den börjar som ett intressant undersökande av vad som utmärker det mänskliga medvetandet men går snart över till paranoia och osäkerhet på vem som är människa respektive maskin, och vilken av dem man egentligen föredrar. Dessutom får Alicia Vikander äntligen utrymme att visa upp sin talang som skådespelerska.
Årets bästa film
Star Wars och James Bond har präglat min barndom mer än mycket annat, men jediriddare och spioner i all ära, båda filmernas styrkor låg i att de inte var nyskapande. Det bästa exemplet på hur ett redan etablerat varumärke kan fräschas upp tills man ramlar ur biostolen av häpnad är, utan tvekan, Mad Max: Fury Road. Eftersom jag inte läste något om filmen innan jag var klar med min egen artikel kan det vara lämpligt att beröra de feministiska diskussioner som till min förvåning dominerade hos övriga kritiker. Givetvis bör man uppmuntra filmskapare till att använda sig av fler starka kvinnliga karaktärer, eftersom det öppnar upp för nya narratologiska möjligheter som stimulerar innovation inom filmmediet, men vissa kritiker (inga namn nämnda) ser Imperator Furiosa som en råbarkad Simone de Beauvoir från framtiden. Själv uppfattade jag inte Furiosa som en stark kvinna, snarare som en stark person av kvinnligt kön, och skillnaden däremellan är större än alla Judith Butler-wannabes verkar vilja erkänna: den förra blir snarare en fanbärare för en specifik ideologi – vilket skulle göra filmen till tråkig propaganda, oavsett hur lovvärt budskapet är – medan den senare öppnar upp för nya dimensioner inom cinematiskt berättande. Jämför med Joy, där trovärdigheten börjar sjunka redan under förtexternas dedikation av filmen till STARKA KVINNOR och försvinner helt när huvudpersonen som barn leker att hon är en prinsessa vars speciella förmåga är att klara sig i livet utan prins. Fury Road:s styrka ligger snarare i att Furiosa tillåts vara en stark karaktär utan att man för den sakens skull måste understryka att hon saknar y-kromosomer. Starka kvinnor (förlåt, starka personer av kvinnligt kön) har figurerat i tidigare installationer, t.ex. Tina Turner i Beyond Thunderdome. Dessutom bör det nämnas att Max redan i Road Warrior var mer av en aktiv åskådare än en regelrätt hjälte, så man kan inte påstå att han får stryka på foten mer än vanligt.
