[151218] Från torsdag kväll den 5 november till lördag förmiddag den 7 november 2015 höll det politiskt intresserade Finland andan. Skulle något så futtigt som en tvist om hur många regioner det ska finnas – 5, 12, 15 eller 18 – störta in landet i en regeringskris?
När lördagsmorgonen grydde hade regeringspartierna, Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna, nått en kompromiss om hur reformen går vidare. Därmed inte sagt att det inte blir fler politiska kriser i ämnet.
Vi som följt förvaltningspolitiken på nära håll var inte förvånade över att regeringen, som lyckats hålla ihop genom höstens flyktingkris, höll på att gå in i väggen av en simpel förvaltningsreform. Av alla frågor är det i förvaltningspolitiken de två gamla regeringspartierna, Centern och Samlingspartiet, står längst ifrån varandra. I den specifika frågan ungefär så här: Centern har i hundra år jobbat för att Finland ska få en stark folkvald regional nivå. Samlingspartiet har ungefär lika länge motsatt sig tanken på en stark folkvald regional nivå. Medan de två stora gamla ägnade sig åt ordkrig, kunde regeringens nykomling Sannfinländarna med partiledaren Timo Soini stå bredvid och le statsmannamässigt. I förvaltningspolitiken har Sannfinländarna varken tydliga preferenser eller etablerade maktpositioner att försvara.
Vad handlar det om? Konkret om en förvaltningsreform som går ut på att skapa en ny folkvald regional nivå, något som Finland inte hittills haft, och att lyfta över ungefär hälften av kommunernas uppgifter på de nya regionerna. Reformen skulle beröra ungefär 200 000 av de 400 000 kommunanställda. Kärnan i reformen är organiseringen av vård och omsorg.
Idag har Finland ett ytterst decentraliserat social-, hälso- och sjukvårdssystem. De 301 kommunerna, av vilka hälften har färre än 6.000 invånare, har det yttersta ansvaret för finansieringen av vård och omsorg. Organisatoriskt ligger vården hos kommuner, kommuner i samverkan och regionala kommunalförbund. Det finns ett statsbidragssystem som utjämnar förutsättningarna mellan kommuner, men de flesta är överens om att nuläget är på samma gång sårbart och överorganiserat.
Dessutom – och här börjar vi närma oss den minerade marken – anser i synnerhet Centern att om man en gång skapar regioner borde de få fler uppgifter än bara sjukvård. Regionplanering, näringspolitik, miljöfrågor och andra ärenden som idag ligger utspridda hos kommunalförbund och statliga myndigheter. På sikt kanske också sådant som gymnasieutbildning och yrkeshögskolor.
Vägen till förslaget om en ny regionnivå är kantad av strandade reformförsök. Det första reformspåret gick ut på att skapa större kommuner. Det skulle ge en bättre bas för social- och primärvård och minska behovet av att totalrenovera systemet. Frivilliga reformer reducerade antalet kommuner med drygt 100 mellan åren 2005 och 2011. När regeringen år 2011 skulle ta till hårdhandskarna och styra fram ännu större kommuner blev det tvärstopp. Våren 2014 nåddes en bred politisk kompromiss om en vårdreform, som skulle ha byggt en ny indirekt regionnivå – fem regioner – med huvudmannaskap för vård och omsorg. Reformförslaget klarade inte grundlagsprövningen. En ny stark indirekt nivå hade gjort för stora ingrepp i den kommunala demokratin och beskattningsrätten.
Återstod att börja på ny kula med de alternativ som klarade grundlagsprövningen: förstatliga den specialiserade sjukvården eller grunda en ny självstyrande regionnivå. Den centerledda regeringen valde det senare alternativet.
I oktober 2015 framgick det att Samlingspartiet och Centern hade olika bilder av vad de kommit överens om i regeringsförhandlingarna. Samlingspartiet drev en vårdreform, Centern en bred förvaltningsreform. Samlingspartiet ville bygga en organisation som är bra för vården och ger medborgarna valfrihet. Fem regioner och lika många universitetssjukhus. Centern ville skapa demokratiskt förankrade regioner med en bred uppgiftsportfölj inom serviceproduktion och regional utveckling. Arton områden sammanfaller med dagens landskapsförbund. Många experter talade för en 12-indelning, som sammanfaller med valkretsindelningen och ger ett tillräckligt befolkningsunderlag för tjänsteproduktionen.
Kompromissen den 7 november blev att reformen bygger på 18 folkvalda regioner, av vilka bara 15 kommer att ha ett fullt utrustat akutsjukhus. Centern vann alltså matchen om regionindelningen. Samlingspartiet fick i sin tur igenom ett obligatoriskt valfrihetssystem inom vård och omsorg.
Nästa milstolpe i reformen är riksdagsbehandlingen i april 2016. En central fråga som ännu är olöst är frågan om hur regionerna ska finansieras. Det påverkar allt: den kommunala självstyrelsen, skatteprogressionen, statens budgetstyrning, sjukförsäkringssystemet. Reell självstyrelse skulle förutsätta beskattningsrätt. Tanken med reformen är å andra sidan att staten ska kunna styra utgifterna för vård och omsorg bättre än idag, vilket talar för en dansk modell, där regionernas pengar kommer från staten.
Den som sett många reformförslags uppgång och fall blir med tiden en aning cynisk inför huruvida det lyckas den här gången. Det som är förvånande är att ett förslag som är så pass radikalt mött så pass litet motstånd från de kommunala beslutsfattarna, trots att kommunernas ställning kommer att förändras i grunden. Ett politiskt fält uttröttat av tio år av ständiga reformer tycker kanske att det är dags att något äntligen händer.
