[151214] Barnen har lagt sig och pratas bara om. De stora barnen, alltså de så kallat vuxna, syns och märks desto mer. Det är dan före julafton, familj och vänner är samlade och en rad tragikomiska relationsscener avlöser varandra i rask takt. Göteborgs Stadsteater och namnen i Stockholm, har samma pjäsval inför julen i år, Alan Ayckbourns komedi En fröjdefull jul. I Göteborg spelas nu något så ovanligt som komedi på stadsteaterns båda scener. Komedier med svärta och smärta.
Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare sedan i höstas, Pontus Stenshäll, har sagt, i en intervju inför sitt nya jobb, att humorn inte ska ”skoja bort sorgen utan synliggöra den, göra smärtan att leva uthärdlig”. Höstens repertoar lär dock vara något han ärvt av sin företrädare Anna Takanen, men träffar prick på denna hans uppfattning. Alan Ayckbourns julfirarpjäs från 1980 blottlägger en serie dysfunktionella relationer runt förberedelserna med julgranssmyckning, julklappar, drinkar och matlagning kvällen före dopparedan.
Scenen föreställer en modern tvåvånings villainteriör med en färggrann julgran i mitten. Som ett händelsernas stormens öga fungerar husets värdinna Linda, som i Carina M Johanssons pricksäkra tolkning är föreställningens ankare med lakoniskt uttalade repliker som anar en djupt liggande desperation. Jättebra spelat. Eric Ericsson, som hennes man Niklas, behöver inte heller ta till övertoner för att illustrera ett äktenskap där hustrun, utan att han tycks det minsta medveten om det, behandlas som del av möblemanget medan han själv odlar sina hobbies och längre fram ursäktar sin hustrus famntag med den enda gäst som inte är släkt, författaren Kim (Viktoria Folkesson), med att de ju var berusade.
Niklas´ syster Kicki (Anna Bjelkerud), som envisats med att i vanlig ordning stå för matlagningen, får vi till slut ses triumfera vid middagsbordet med ett likaså nedtonat spel som överberusad. Ännu ett par, Niklas vän Eddie (Benjamin Moliner) och hans höggravida hustru Bettie (Tove Wiréen), bidrar med ännu en bild av en sönderfallande relation.
Att regissören Stefan Metz inte frestats att göra fars av denna sorglustiga historia utan låter den balansera med komedins känsliga verktyg är tacksamt och verksamt. Undantag är i så fall nämnda otrohetsscen och den vapenfixerade onkel Harry (Thomas Nystedt) som tillbringar mesta tiden framför TVn, oberörd av alla förberedelser och högljutt kommenterar en film som pågår och som alla sett otaliga gånger. Den som till slut förlöser det stora gapskrattet i publiken är en gravallvarlig Fredrik Evers i rollen som Niklas´ svåger Birger, misslyckad läkare med en passion för dockteater, en årlig plåga för resten av sällskapet, men som han, totalt tondöv, årligen envisas med att utsätta julfirarna för. Hans uppvisning, med det mest avundsvärda pokeransikte, som dockförare och berättare av sagan Tre små grisar är, så långt han nu hinner innan allt kapsejsar, fenomenalt rolig. Och oerhört sorglig. Detta inslag av teater i teatern säger en del om den kreativa människans tillkortakommande, allt medan mekaniken i innehållen i paketen under granen får desto mer av uppmärksamheten och förväntningarna. Att Göteborg kan kallas ”lilla London” är nog inte bara väderassocierat. Det kan också gälla för den sorgliga humor, som gjort den adlade och prisade Alan Ayckbourn till en av Englands näst efter Shakespeare mest spelade dramatiker. Konstigt nog tycks den här vara den oftast spelade av hans över sjuttio pjäser. Åtminstone i Sverige. Frågan är om man ska utsätta sig för den före eller efter jul.
