[151210] 
Sharon Bolton är alltid bra. Hon skriver den sortens spänningsromaner som är svåra att lägga ifrån sig. Hennes senaste är inget undantag. En fristående berättelse som utspelar sig på ett stormpinat Falklandsöarna.
Det här är inte den första bok jag läst i år som handlar om sorgen efter förlorade barn (se länk till höger). Men frågan är om inte detta är den bästa. Den som väntar på en ny del i Boltons Lacey Flint-serie får dock vänta ett tag till.
Här är det Catrin som förlorat sina bägge söner i en olycka förorsakad av hennes bästa vän. Hennes äktenskap går i bitar strax efter olyckan och när berättelsen börjar har det gått nästan tre år. Nu bor Catrin ensam i ett ensligt hus tillsammans med sin hund Queenie. Hon vill helst slippa träffa såväl ex-mannen Ben som ex-vännen Rachel. Inte ens den tidigare älskaren Callum orkar hon möta. Han är en brittisk soldat som dragit sig tillbaka på öarna för att orka leva med sina traumatiska minnen efter Falklandskriget. Men ön de alla bor på bor på är liten och de går inte helt att undvika att träffas.
När det bara är några dagar kvar till treårsdagen av Catrins livskatastrof försvinner ett treårigt barn. Det är det tredje barnet på tre år som ”kommer bort” efter en stund ouppmärksamhet från föräldrarna. Ingen av dem har hittats. De tre försvinnandena verkar inte ha någonting med varandra att göra, men samtidigt är det svårt att tro att det inte finns något samband. När det nu händer igen hjälps alla på ön åt att leta, även Catrin.
Det är fascinerande att läsa om Falklandsöarna. Berättelsen innehåller mycket väder, pingviner, hav och till och med en stor grupp strandade valar. Bolton gestaltar fint ensligheten och utsattheten på en, för mig, mycket exotisk plats. Det ger också en extra dimension, ett djup till de starka känslor hon låter sina fiktiva personer genomlida.
Inte bara Catrin bär på sorg. Rachel har inte heller fått sitt liv att fungera efter olyckan och Callum brottas med en typ av posttraumatisk stress som tar sitt starkaste uttryck i flashbacks från strider han deltagit i.
Vi får följa dessa trasiga själar i tre förstapersons-berättelser som ges korsvis. I gliporna mellan dem har saker hänt, som läsaren inte riktigt får grepp om. Vad är det egentligen som utspelat sig där? Och är någon av de här tre skyldig? Finns det ens något brott?
Som ni förstår är det här inte någon vanlig kriminalroman. Snarare en djupdykning i det mänskliga psyket. Lite i samma genre som Gilian Flynns böcker, där hon går in i trasiga (framför allt) kvinnors tankevärldar och får oss att förstå varför de handlar som de gör.
I Små svarta lögner glider misstankarna runt som smör i en het stekpanna. Jag hinner tro att jag vet precis vad som hänt flera gånger, innan jag verkligen får veta. Jag läser snabbare och snabbare mot slutet, för att få förklaringen. Det är det närmaste bokslukartagen jag hade som riktigt ung, jag kommit på länge. Kanske förhöjdes just min läsupplevelse lite av stormen som ven utanför. Men chanserna för dåligt väder verkar ju ganska goda framöver. Så Små svarta lögner är en utmärkt julklapp till någon som du unnar att sitta insvept i en filt och sträckläsa.
