[151208] 
Bengt Ohlsson knyter med en borgerlig salongskomedi, Det bästa hos människan, an till den absurda teatertraditionen. Till det har han tagit hjälp av ett slipat gäng skådespelare på Göteborgs Stadsteater.
Det förvandlingsnummer som Carina Boberg åstadkommer, efter intag av ett sanningsserum, är lika tossigt som skickligt utfört. Skedet inleds och åtföljs av passande Rolling Stones-låtar.
Det spelas alltså nyskriven komedi på Nya Studion. Men tragiken ligger inte långt borta. Och så här i Nobel-tider är det med den avancerade forskningen det spelas spratt. Här rings en varningsklocka vad gäller forsknings värde och konsekvenser, men med farsen som verktyg.
Pjäsen Det bästa hos människan är skriven med tanke på Carina Boberg och Marie Delleskog i de två kvinnliga rollerna. Den senare spelar pjäsens Desdemona (Dessan kallad) som är en framstående hjärnforskare. Hon har lyckats ta fram en form av sanningsserum, som ännu inte är godkänt. Men när hon och hennes man Allan (Johan Karlberg) bjudit hem sina bästa vänner, Ewa (Carina Boberg) och Konrad (Sven-Åke Gustavsson), till middag på Dessans födelsedag får hon för sig att sätta sprätt på kvällen genom att testa serumet på Ewa, som också är hennes chef på jobbet. Att de fyra haft många liknande sittningar ihop är uppenbart och man kan förstå frestelsen att förse detta möte med lite extra kryddning. Reaktionen blir omedelbar och obeskrivbar som av ett kraftigt uppåttjack. Den tar sig inte bara uttryck i verbal frispråkighet utan också i en fysisk expression, som Carina Boberg utför med ett lysande artisteri. I rättvisans namn intar snart också Dessan en dos av serumet och kalabaliken är fullbordad in absurdum.
Samtidigt på scenen står den cykel som Dessan från början får i födelsedagspresent av dem alla, trots att det är en hund hon önskat sig. Men man inser snart baktanken i maken Allans val av present, trots att ingen kommentar fälls om det märkliga i att cykeln är av herrmodell. Resultatet, eller ska man kalla det backlashen, låter inte vänta på sig. I en följande scen sitter en gråtande Allan vid en sjukhussäng vari ligger en väl bandagerad svåridentifierbar människa. Dessan har cyklat omkull, får vi veta, och skrapat upp ansiktet så att hennes drag måste bli fall för plastikkirurgi.
Snart utsätts vi för ännu ett förvandlingsnummer, som för tankarna till Kafka och hans efterföljare inom den tragikomiska absurdismen, utom att här är allt fullkomligt logiskt och trovärdigt. Men det slår mig snart att det är en i teatersammanhang sällsynt värld som Bengt Ohlsson håller fram med spetsforskning som plattform. PJäsen ska väl också framstå som politiskt korrekt vad gäller genusperspektiv. De två kvinnornas män förblir tämligen anonyma och tycks mest kunna vila i sina egna vardagsjag. Om sådant sägs ingenting i det knappa program som medföljer och som, förutom fakta, endast innehåller Bengt Ohlssons egna ord vad gäller pjäsens huvudsakliga syfte, att det är om vänskapen och dess knepigheter den handlar, om på vilket avstånd det är bäst att hålla vänskapen, vilka krav vi ställer på vänner, om jämförelser – att känna sig under- eller överlägsen osv. Inte ett ord om det jag uppfattade som centralt – att använda en absurd form för att framhålla forskningens incitament, avsikter och nytta, kärlekens villkor eller om vad som formar ens identitet. Vad vänskap beträffar får man väl göra skillnad på vänner och vänner. Talar vi om riktigt trogna vänner, och de är i regel rätt få, så handlar det om vänner, som vi nog inte skulle använda som försökskaniner. Men vad gäller att skapa konstiga situationer och repliker som går varandra förbi så är Bengt Ohlsson den absurda teatern i hasorna. Och det är inte precis på måfå som han valt att ledsaga det hela med låtar som Sister Morphine och I just want to see his face eller citat ur Stig Dagermans långa vackra dikt Birgitta svit.
