[151207] Hur, och inte minst varför, är det möjligt att älska och hata samma sak, på en och samma gång frånstötas och obevekligen attraheras?
Jag vill inte påstå, att Alexandra Wingate besvarar frågan i sin senaste utgåva av Kill a Cat Show, men hon demonstrerar dess giltighet i en sällsynt aggressiv exponering av sexuella skeenden och beteenden som snarare utspelar sig mellan dansarna och publiken än mellan dansarna själva. Sant är då, att det i lidelsen ligger ett oerhört mått av vrede och att Wingate förlänar denna en saklighet som gör uppvisandet oåterkalleligt och samtidigt ger det en så finkänsligt (sublimt) skulpterad rörelsedräkt att man efter föreställningen sitter tämligen schack-matt.
Helt färdig, skulle jag vilja säga.
För att uppnå detta tar hon dansarnas inre spänningar i bruk på ett sätt som får en att tänka på en annan originell dansare och koreograf i vår nära omgivning, Carmen Olsson. Få kunde vara varandra mer olika än Carmen Olsson och Alexandra Wingate. Båda härstammar från den bohuslänska miljön omkring Gerlesborgsskolan, men Olsson är utbildad för Min Tanaka i Japan, Wingate på skolan Laban i London. I båda dessa utbildningar ligger dock en kompromisslöshet i botten, som tillåter och främjar det personliga uttrycket, som pressar gränserna i stället för att låta dem förhindra någonting.
Med den utgångspunkten utvecklar båda en superkoncentrerad uttrycksform, där den inre kraften ransoneras – kanske för att skärpa och artikulera en inneboende vitalitet som annars hotar implodera. Carmen Olsson knyter an till en naturrelaterad tillvaro som tränger fram även när hon dansar i ett nedlagt industriområde, kringgärdad av Åsa Herrgårds gula cirkel; sfäriskt buren, däremot, av Dan Fröbergs musik. Hon finner en distans till åskådaren för att kunna rama in ett absolut lugn i upplevelsen.
Alexandra Wingate står i stället mitt i stadens budskap och besked via paljetter, högklackat och päls. Hon söker och skapar en utstuderad utstyrselkvinna och i den aktuella Kill a Cat Show är de två som huvudsakligen agerar på scenen (förutom Wingate själv Ina Dokmo) påträngande nära. De formligen attackerar åskådarna med sin kroppsliga och orala tydlighet, väjer inte för avslöjandet av vad bataljen handlar om: sexualitetens specifika nämnare i form av njutning nådd i ett krampaktigt slagsmål. Naturen är nu lika med den kvinnliga naturen, vilken Carmen Olsson väljer att skydda i ett större mått av abstraktion.
Slagsmål med och mot vad? Det får man i stor utsträckning själv ta reda på. Kanske inte nödvändigtvis tillsammans med en partner. Snarare i form av en inre konflikt, genom insikter, som i programbladet förmedlas genom en serie fragment av samhällsfilosofen Edmund Burke (1729-1797), vars skrift A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful från 1757 föranlett Wingate att arbeta med konfrontationer i upplevelsevärlden.
Burke intresserade sig för den psykologiska verkligheten under upplevelser av skönhet och fann relationer mellan känslor av överraskning och skräck och estetisk njutning. Samtidigt är han en klassisk konservativ tänkare, en förkastare av den franska revolutionens pietetslöshet och pragmatism (Reflektions on the Revolution in France, 1790), vilket som bekant urartade i våld. Däremot hyllade han troheten mot den amerikanska frihetsförklaringen och författningen – han var en liberal, ingen reaktionär. Men han ställde sig avvisande till ett uppror av individuell art och där ser jag i föreställningen mötet mellan en tankevärld av igår och moderna strävanden av i dag.
Det blir emellertid oklart var Alexandra Wingate lägger tyngdpunkten i förhållande till Burke. Vilken pietet hyllar/förkastar hon och av vilka orsaker? Kanske ska frågorna inte alls besvaras. Kanske bör de få hänga kvar. Kanske måste man läsa om Burke, därför att de relationer mellan poltiskt och estetiskt tänkande han tillsammans med andra romantiker representerade delvis är brutna och möjligen skulle vinna på att tänkas igenom på nytt (hans inflytande på Hannah Arendt var betydande och även Kierkegaard följer honom i spåren). För att ge det konstnärliga verket en betydelse som ännu en gång finner en väg som överskrider sin förstfödda begränsning.
(Gruppen gör det inte lätt för publiken. Texterna är svårlästa, också för att de är tryckta med vita typer mot mörkt och oroligt underlag. De kunde med fördel ha översatts, men det är bara en randanmärkning.)
Det finns således i Kill a Cat Show inga utläggningar men stiliseringen är utförlig på gränsen till pedanteri. Stiliseringen växer till en form av svar. Samtidigt är raffinemanget i detaljrikedomen, diskret eller ej, av en art att den släpper tankarna fullständigt fria i förhållande till allt det mänskliga relationer kan innebära.
Till slut är man så uppfylld av på detta sätt att känna sig ”avslöjad” av den sceniska rörelsen att man börjar tänka på helt andra saker. Jag tänker till exempel på den fenomenala filmen Taxi Tehran, där yrkesförbjudne filmregissören Jafar Panahi genom ett till synes godtyckligt antal kunder lyckas komma runt förhållandena i sitt land och till och med kommentera filmcensuren, när en av hans passagerare, en påstådd systerdotter, räknar upp reglerna för ”visningsbar” film på skolan där hon går.
Filmen saknar sluttexter. Sådana, upplyser regissören/taxichauffören, får bara rulla fram efter en enligt myndigheterna visningsbar film.
I ett sådant land skulle Alexandra Wingates Kill a Cat Show under inga omständigheter vara ”visningsbar”, inte heller i en taxi – det var spekulationer av den typen jag roade mig med under föreställningens gång samtidigt som jag tackade gud för, att jag befinner mig just där ödet förunnat mig få att leva mitt liv, i fritt och ständigt utbyte med andra.
Jag drar mig också till minnes en kvinnlig danstrupp från Japan, Carlotta Ikedas Ariadone, som inte sällan uppträdde nakna på scenen (nu talar vi nittonhundrasjuttiotal och framåt, Ikeda har numera sin bas i Frankrike), väl medvetna om, att bara ett konstnärligt erkännande kunde förhindra att de kunde förkastas som prostituerade av samhället. De fick det erkännandet. Det kommer Kill a Cat Show också att få, utan att riskera sådan typ av bestraffning. Men föreställningen visar, att orsakssammanangen aldrig är enkla och gör det på ett – varför inte säga sublimt, sätt.
