[151125] Konstens betydelse kan många gånger vara svårfångad, då är det ögonblicket, det konkreta, som uppenbarar dess särskilda förmåga att förstå händelsernas djup – och deras konsekvenser.
Dagen efter Paris-fredagen 13/11 gav Kammarkören en konsert i fullsatta Vasakyrkan tillsammans med University of Gothenburg Symphony Orchestra. Korets altarfresk lystes upp av rödaste strålkastarljus och verket, Johannes Brahms Ein Deutsches Requiem, kom emot oss i all den trösterika kraft det besitter, det är ett verk som beskrivits som ett mirakel av själslig insikt.
Att bli så uppmärksam på krafter i människan av annan art än den som dräper har i en sådan situation naturligtvis en en obeskrivlig betydelse.
Samma sak kunde sägas om fadersporträttet i He named me Malala, filmen om mordförsöket på pakistanska Malala Yousafzai, som hon överlevde med viss ansiktsförlamning men mentalt näst intill oberörd. Hon påstår sig inte känna sorg eller rädsla, inte hämndbegär eller hat mot förövarna, som sköt henne i huvudet för att hon insisterade på flickors rätt till utbildning. Hon fick Nobels fredspris förra året och arbetar oförtrutet vidare tillsammans med sin pappa för den sak hon brinner för.
Vi ges också pappans historia, en djupt engagerad lärare, en hängiven familjefar och troende muslim. När talibaner raserar skolbyggnader och förföljer påstått vantrogna föreställer han sig inte att de skulle vara förmögna att ge sig på ett barn, i det här fallet hans dotter, men på den punkten tog han fel.
Det finns ett moment av kuslighet i detta faktum. Använde han i verkligheten Malala som ett instrument? Offrade han henne, om än omedvetet, för ”saken”? Det ligger något ofattbart i den effektivitet med vilken Malala fortsätter sin väg framåt men det är ett drag som ofta kännetecknar människor som utför stordåd. Vår Heliga Birgitta uppvisar sådana drag, Gandhi och Martin Luther King Jr. likaså. De ger allt till mänskligheten och världen, det är kanske inte möjligt utan att förlora en del av sitt allra känsligaste inre.
Det är också vad filmen om Katarina Taikons (1932-95) imponerande gärning visar. Till sist tog hennes ihärdiga kamp för zigenarnas (som man den gången sade) rättigheter kål på henne, hon utvecklade alkoholism och slutade sitt liv som svårt handikappad efter en stroke. Men innan dess visar filmen på ett par viktiga kontraster till dagens situation för romer och mängden av flyktingar vi i dag står många gånger frågande inför hur vi skall ta om hand.
Det viktigaste är, att Taikons kamp fördes för att uppnå normalitet i det svenska samhället: skola, arbete, bostad. Vi är mycket långt från den viljan, när jag i Ivar Arpis ledare i SvD 17/11 läser, att över femtio procent av den muslimska befolkningen i vårt land sätter den religiösa lagen framför den civila. Det andra man slås av är, att när sjutton (sjutton!) romska familjer från Frankrike söker uppehållstillstånd avvisas de av Olof Palme med argumentet, att vi inte kan mästra ett så stort antal.
Det var inte ett yttrande av oginhet eller fördom. Det var, liksom den nogsamhet som följde Göran Rosenbergs föräldrars väg till svenskt medborgarskap efter en tillvaro i koncentrationsläger, ett uttryck för ett ansvarstagande för de former under vilka man skulle kunna bereda väg för en fruktbar anpassning till nya förhållanden.
Man kan i dag tycka, att de var överdrivet minutiösa. Men man kan då också reflektera över den obetänksamhet som i dag präglar mottagandet av en flyktingström som snarare inhyses än bereds hem. Bland annat därför överväger många, däribland jag själv, att på det privata planet ta sig an de enskilda flyktingar man anser sig ha tid och plats för.
Det är kanske en samhällsförändring så god som någon, att det var i en (annan än ovan nämnda) ledare i Svenska Dagbladet jag först tog del av en sådan uppfattning.
