[151124] Att vara inne i huvudet på ”Belgiens mest hatade kvinna” är en intensiv och ytterst obehaglig mara. Kvinnan heter i verkligheten Michelle Martin och var gift med ”Belgiens mest hatade man”, Marc Dutroux, som för cirka tjugo år sedan satte skräck i invånarna i industristaden Charleroi. Han var en kriminell storskojare, pedofil och mördare, hon hans hustru som fick trettio års fängelse för medhjälp och underlåtenhet vid makens vidriga brott.
Nu har den belgiska författaren Kristien Hemmerechts roman Kvinnan som matade hundarna kommit (på Rámus), i svensk översättning i absolut gehör av Olov Hyllienmark. Romanen är författarens fantasi utspelande sig inuti Ms fru, Odettes huvud. Hur hon i ärligt naiv och absolut osentimental ton berättar ”allt” om vad som hände under åren när hennes man mest höll på med skumraskaffärer, men där hans väldiga sexfixering drog honom mot kvinnor och flickor och slutade i våldtäkter, kidnappningar och ett flertal mord.
Jag minns inte om jag då, 1995-96, läste alla detaljer efter att Dutroux gripits. Inte heller känner jag till hur mycket författaren utgår från historiska fakta kring dåd och personer, men genom Hemmerechts inlevelsefulla skicklighet läser jag romanen som ”sanningen” utifrån Odettes vyer och upplevelser. Det hela känns mycket äkta och trovärdigt. Inte minst på grund av den där vardagliga, talspråkiga, rösten hon använder. Är det viktigt att berättelsen bygger på ”fakta”? I Belgien har romanen mottagits på olika sätt, föga förvånande. När Michelle Martin, verklighetens motsvarighet till romanens Odette, häromåret frigavs efter sexton år i fängelse och flyttade in ett kloster, demonstrerades det mot hennes frigång. Klostret utsattes för attacker och protester, samtidigt som Marc Dutroux fick nej på sin förfrågan om att få avtjäna sitt vidare straff i hemarrest med fotboja. Så denna fruktansvärda historia rör fortfarande upp starka känslor, känslor som säkert spiller över på romanen och dess författare.
I denna roman är alla på olika sätt offer. Skildringarna från Odettes eller Ms familjer är ingen trevlig läsning. De utsatta flickorna/kvinnorna och deras anhöriga, samhället i stort, ja verkligen alla är offer.
På många vis är berättelsen ”klassisk” vad gäller hur ”jag-svaga” kvinnor hamnar i klorna på en man och ”låter sig” hunsas och styras av honom.
Någonting har uppenbarligen hänt. Ovanstående text har blivit liggande i knappt två veckor nu, och jag kan tydligen inte skriva vidare. Någonting gör att jag inte fortsätter det jag påbörjat, och jag undrar vad.
Den enda medvetna tanke jag haft är att jag kanske för första gången reagerat på en ”romanfantasi” eller motsvarande. Alltså där författaren utgått från historiska ”fakta” och fabulerat vidare i enlighet med det som hänt och hur hen uppfattat och tolkat inblandade karaktärer. Det är vanligen något jag tycker om att läsa och som jag blir stimulerad av. Jag brukar säga att om eller vad som hänt ”i verkligheten” är oväsentligt, att verket och hur det är gjort är det viktiga. Och om verket är ”sant”.
Men någonting har hänt. Ju längre jag läste Kvinnan som matade hundarna desto mer undrande blev jag angående hur den där Marc Dutroux eller hans fru egentligen var. Gjorde han verkligen si, sa hon verkligen så? kunde jag överraskande fråga mig. Men om det är därför jag inte kan skriva recensionen färdigt vet jag ärligt talat inte.
Har det kanske med den groteska ”berättelsen” att göra? Det har aldrig hindrat mig från att varken läsa eller skriva förut, så varför nu? Jag tycker ju mycket om Kristien Hemmerechts roman, den är stark och välskriven, man tror sig på fullaste allvar få kika in i Odettes huvud. Följa hennes känslor och tankar, hennes historia. Hennes liv, eller kanske olevda liv. Inte heller är jag belgisk medborgare och har därför inga känslomässiga och/eller moraliska betänklighteter kring att överhuvudtaget berätta om paret Dutrouxs/Martins liv, låt vara i fiktiv form. Kanske handlar mitt skrivuppehåll endast om att dead line låg för långt bort, att jag fick boken för tidigt och haft för lång tid på mig? Att jag kom av mig.
Ja, jag funderar fortfarande över varför det inte blev en hel recension. Och man måste ju absolut undra; varför matade hon bara hundarna, och inte också de inlåsta flickorna?
