[151108] Romanen om Don Quijote räknas till världslitteraturens mest inflytelserika verk. En ny svensk översättning i början på detta sekel gav upphov till nya läsningar. Att koka ner dess nära tusen sidor till en dryg timmes dockteater är en utmaning. Men Nasrin Barati viker inte från grundtemat och den konstnärliga gestaltningen. Teater Sesam bjuder på ännu ett konstverk i sin genre.
Med dockteaterföreställningen Don Quijote sätter Teater Sesam punkt för sin trilogi om våld efter de tidigare uppsättningarna Ringaren i Notre Dame och Dr Jekyll & mr Hyde. Drivkraften är att introducera världslitteraturens klassiker för en allålderspublik och ge underlag till samtal om de frågor som gjort verk som dessa odödliga. I det här fallet handlar det främst om att gå till angrepp mot påhittade fiender. Ett minst sagt aktuellt tema.
Samma år och samma datum (fast utifrån olika tideräkningar) som Shakespeare dog, 23 april 1616, dog också, 69 år gammal, den spanske nationalskalden Miguel de Cervantes. Lika emblematisk som Hamlet är hans tragiska romanfigur, som i senaste översättning fått titeln Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Att denna parodi på riddarromaner, som i äldre översättningar har titeln ”Don Quijote – riddaren av den sorgliga skepnaden”. skulle komma att ligga i topp på klassikerlistor ännu 400 år efter utkomsten, var väl knappast förutsägbart. Själv har han beskrivit Don Quijote som den ”oskuldsfulle dåren i en ond värld”.
Det är lätt att se paralleller mellan romanen, och Cervantes eget liv. Som ung hade han anledning fly hembygden undan en anklagelse som kunde ha kostat honom ena handen. Han drog till Rom och deltog 1571 i det berömda slaget vid Lepanto mot Turkiet, där han blev skadad, därpå fängslad, sedermera frisläppt och på vägen hem kapad och såld som slav, innan han 1980 kunde återvända till ett Spanien som inte ville veta av honom.
När han fick ett uppdrag som indrivare blev han anklagad och dömd för förskingring och fängslad. Det är då man tror att han började skriva på sin roman om riddaren Don Quijote. Det är lätt att se den mänskliga dårskapen upprepa sig i hans berättelse om den fattige adelsmannen, som förläst sig på riddarromaner och ger sig iväg i det godas tjänst mot påhittade fiender med en lätt övertalad bonde som sin vapendragare Sancho Panza och en ovetandes bondflicka som sin hjärtas dam, Dulcinea.
Det är en mättad stämning i den lilla teatersalongen när musikern Emil Pernblad anslår spanska toner på sin gitarr och övrig instrumental rekvisita. Snart får vi också stifta bekantskap med några alltid lika välgjorda och uttrycksfulla nygjorda dockfigurer. En avmagrad men högst beslutsam liten Don Quijote med skådespelaren Alexander Hopman Lilja som lyhörd dockförare drar från boksamlingen ut i världen för sin mission att rädda den mot orättvisor och ondska, ridandes på sin häst Rosinante, lika avmagrad den och med en fryntlig liten Sancho Panza på sin åsna som sällskap med Peter Jägbring som dockförare. Detta att agera dockförare är en speciell skådespelaruppgift, där det gäller att diskret underordna sig sin rollfigur, ge den sin röst, få den att leva och publiken att tro på den. Emilie Sterner Müller tar i sin tur med charm och humor hand om de kvinnliga figurerna i berättelsen.
Av alla de äventyr som paret Don Quijote och Sancho Panza går igenom läggs här tonvikten på några av de mest kända, som kampen mot väderkvarnar i tron att det är fientliga jättar eller att se det enkla värdshuset med sina tjänsteflickor som en praktfull borg med prinsessor. Uppsättningen värnar om romanens blandning av humor, satir och stort allvar och väcker på ett sätt som kan gå hem också hos de yngsta i publiken frågor om vilka inbillade fiender som utlöser galna handlingar idag.
