[151104] Ja, vad ska man säga. En man som suttit i fängelse i stort sett oavbrutet sedan han var tonåring. Nu fyller han snart sjuttio och han skriver första delen av sina memoarer som ska komma ut i tre band.
Ett ord kommer för mig efter att ha läst de 454 sidorna: förljugenhet.
En mer kåkskadad människa får man nog leta efter. Men någon självinsikt om det undrar jag om han har. För han framställer sig själv som den smartaste, listigaste, mest intelligente bov som nånsin funnits i Sverige. För bandit erkänner han att han är. Och ett rättesnöre har han därvidlag haft:
”Som bandit ska man utan betänkande förneka allt man blir beskylld för – om inte annat så för att skydda alla omkring.”
Bara att ha ett sånt livsmotto är ju en inbyggd förnekelse i sig. För att ”goola” – skvallra på andra kriminella – är det värsta han vet.
Den 15 september 1972 kom han till Studiegården i Uppsala, ett slags mildare anstalt – baracker bakom centralfängelset i stan – där han skulle studera och bli något innan han muckade. Han hade suttit på ungdomsvårdsskolor sedan femtonårsåldern och nitton år gammal var han på rymmen från ett fängelsestraff tillsammans med Gunnar Norgren, som också rymt, när de överraskades vid ett inbrott i en cykelaffär i Nyköping och Norgren sköt ihjäl polisman Ragnar Sandahl med en k-pist. De båda jagades runt hela södra Sverige sommaren 1966 och greps sedermera i Göteborg. Norgren först och Clark Olofsson lite senare av två polismän utklädda till orienterare när han satt med sin flickvän i ett skogsområde. Han övermannades men sköt en av polismännen i axeln och dömdes till åtta års fängelse. I och med detta var Clark Olofssons bana som rikskänd brottsling inledd.
Eller: Sveriges första popgangster, som han kom att kallas på 70-talet.
Det blev många rymningar sedan. 1969 rymde han från fängelset och flydde till Kanarieöarna, han greps i en lägenhet i västtyska Frankfurt till slut. I början av 70-talet satt han på Kumlaanstalten. Men den 2 februari 1973 greps han i matsalen på kurhotellet i Ulricehamn sedan polisen fått tipset efter att en städerska hade sett en pistol på ett av hotellrummen. Vid gripandet hade han varit på rymmen i sju månader och rånat en bank i Göteborg. Han dömdes i maj 1973 till sex års fängelse och fördes till interneringsfängelset i Kalmar.
Varifrån han skulle försöka spränga sig ut lite senare.
”Jag var ett äkta barn av 60-talets Peace and Free Love!”
Skriver han på ett ställe.
Och visst har det funnits brudar i hans liv. Villiga och lättillgängliga för ”den käcke vikingen Olof Bunkerballe” som han benämner sig själv. Ty han har belägrat kvinnliga psykologer på fängelserna, lärarinnan Anna på Studiegården, fyrbarnsmamma och överklasskvinna samtidigt som han spelade tennis med hennes man en gång i veckan. Och Kristin Enmark ”Kikki” från Norrmalmstorgsdramat (vilket hon ju erkänt själv nyligen i en bok och i Skavlan på TV) hade han ett mångårigt förhållande med, kvinnor han mött på alla sina rymningar i såväl Beirut som i Tyskland och i Sverige. Med flera, med flera.
Apropå tiden på Studiegården så skriver han om hur han och en medfånge Povel gjorde inbrottsraider på nätterna i Uppsala sedan de rymt genom att enkelt ta sig över ett staket. Men dagtid skötte de sig på anstalten. Uppenbart är att han vill visa genom att berätta detta hur smart han var – och hur han alltid har kunnat lura ”plitar” (vårdare på anstalter) och att han egentligen – som jag tolkar det – inte borde ha varit en fängelsekund och, vill han visa också (tror jag) hur dumma i huvudet vårdare på ett fängelse är. Han påstår att han lyckats muta sig till en nyckelknippa av vårdare med. Men där tror jag definitivt att han ljuger – efter att själv ha jobbat ett par år som vårdare på en riksanstalt i slutet av 70-talet så vet jag att nyckelknippan var helig för oss som vaktade de intagna.
Det kommer mer av den varan: på Norrköpingskåken fick han vodka insmugglat av en korrumperad vårdare, påstår han, och nån ”plit” som var bakfull kom och ville ha sig en grogg när Clark satt och pimplade själv och tittade på Tipsextra på TV.
Vad gäller hans älskade Maria, som han ömt och nästan urskuldande benämner som sin stora kärlek men som han svek gång på gång, och som förlade sina praktikperioder på socialhögskolan till både Uppsala och Norrköping, där han satt i fängelse, och som väntade på honom i många år men rymde med honom till slut (i slutet av denna första del) – när han inte fick studera juridikproppen på Stockholms universitet utan var tvungen göra det med poliser som pluggade i Norrköping, när han fick permission. Så tycker jag verkligen synd om henne. För icke sa Nicke att han var, och hade varit, denna Maria trogen för en enda sekund.
Nej, två barn hinner han få med två andra kvinnor innan han rymmer igen med Maria som troget sällskap i mitten av 70-talet.
Men han liksom uttrycker det som om han inte kan hjälpa detta, med kvinnorna. Att de dragits till honom som flugor på en sockerbit.
Nåväl. Apropå texten. I denna mångordiga första del. Först och främst: det är synd att vitryska studenter – vilket förläggaren Sigge Sigfridsson avslöjat – som har pluggat svenska fick uppgiften att korrekturläsa manuset. För det är alldeles för mycket språkslarv. Någon borde ha sopat rent deras missar i efterhand.
För det andra: kan jag – som jag redan antytt – inte tro på allt som här står skrivet, till exempel att han – Clark Olofsson – lyckades skicka per post flera tusen kronor till brottsliga kumpaner via att spränga upp ett skåp i banklokalen (vid Norrmalmstorgsdramat) och fylla flera kuvert med dessa tusenlappar och adressera dem till dubiösa personer, kompisar, kriminella typer. Plus att han själv lyckades stoppa upp flera tusenlappar i ”sitt garage” som han skriver – alltså i analen på sig själv – och att han lyckades smussla undan detta i och med gripandet efter dramat.
Apropå Norrmalmstorgsdramat så finns bland annat i denna första biografi:
Jan-Erik ”Janne” Olsson (Norrmalmstorgsrånaren) och Clark Olofsson satt samtidigt på Kalmaranstalten våren 1973 och Olsson hjälpte Olofsson att smuggla in sprängdeg som Clark försökte spränga sig ut med och Olsson, som då hade fått permission, stod utanför murarna med en bil väntande, men vakterna hindrade Clark att ta sig över muren.
Detta skulle – enligt Jan-Erik Olsson – ha varit orsaken till att han ”ville hjälpa” Clark Olofsson ur fängelset i Norrköping och till att han ställde som krav att Clark skulle hämtas därifrån till Kreditbanken på Norrmalmstorg i augusti 1973 när bankrånsdramat pågick.
Clark Olofsson själv hävdar att han berättat för Janne Olsson på Kalmarfängelset hur man skulle göra om man tog gisslan på en bank eftersom den blivande Norrmalmstorgsrånaren hade uttryckt att han ville göra något spektakulärt, som gjorde avtryck och gjorde honom känd som kriminell.
Oavsett var sanningen finns så kan man konstatera att Clark Olofsson när han påstår att Norrmalmstorgsdramat började den 13 augusti 1973, att det var då han blev uppringd på Norrköpingsfängelset om att han skulle bli forslad till banken, är felaktigt. Dramat inleddes den 23 augusti 1973 och upplösningen var fem dagar senare den 28/8.
Men det finns flera påståenden från denna rikskändis till brottsling som jag djupt ifrågasätter angående dramat i centrala Stockholm. Det första är att en polischef lär ha sagt att han skulle få slippa fängelset om han råkade döda rånaren på banken. Detta har redan förnekats av en av poliserna som jobbade under dramat, Ingemar Krusell, som efteråt var förhörsledare för Clark Olofsson.
”Det där har aldrig hänt”, säger Krusell i Aftonbladet.
Däremot lär det stämma att polischef Sven Thorander lovat Olofsson sex veckors permission om han fick ut gisslan oskadd. Vilket ju i sig är mycket anmärkningsvärt.
Mycket har skrivits om Norrmalmstorgsdramat genom åren. Stockholmssyndromet har det i efterhand kallats – att gisslan – tre kvinnor och en man – tog rånarens och Clark Olofssons parti och uttryckte rädsla för polisen – men Clark Olofsson tar litegrann udden av detta genom att skriva att det hela egentligen bara berodde på Kristin Enmarks telefonsamtal från banken till statsminister Palme där hon uttryckte rädsla för att polisen skulle storma valvet där alla satt och skjuta ihjäl allihop.
Uppenbart är att Clark själv vill framhäva att det var han som såg till att lugnet rådde i bankvalvet. Och rånaren Janne Olsson utmålar han som en osäker och ostrukturerad typ som illa hade planerat rånet och flykten därifrån. Tre miljoner kronor, skottsäkra västar och en flyktbil var begärda. Och allt detta var levererat och framkört. Men Olsson, enligt Clark, hade tänkt stanna till på en adress på Söder i Stockholm och lämpa av tvåhundrafemtiotusen kronor när de flydde.
Mycket korttänkt och korkat, menar Clark.
Bland mycket annat, påstår han också att Janne Olsson blev sexuellt tillfredsställd av en av kvinnorna i valvet. Vilket hon sedan förnekade, dock.
Denna bok är så full av rövarhistorier så det är mig nästan motbjudande att citera, vilket jag – som ni märker – undvikit nästan helt och hållet. Det är ingen tvekan om att Clark Olofsson behärskar hantverket att berätta en historia. Han har ju gått journalisthögskolan i Stockholm gubevars – men att hålla sig till sanningen – som en god journalist bör göra – har han inte lärt sig. Anser jag.
