[151029] Det är en egendomlig upplevelse att se Teater Trixters Expressions, för den föreställning jag tror mig se – kraftigt störd av en ständigt iPhone-fotograferande åskådare – visar sig i den efterföljande diskussionen, där genusdramaturgen Lisa Lindén deltar, vara en helt annan! Vilket möjigen förklarar dess svagheter.
Till de senare hör emellertid inte introduktionen av den nakne mannen, gestaltad av Ingvar Örner. Hans entré får mig att dra mig till minnes en rörande passage i Fredrik Reinfeldts sommarprogram i år, där han berättar hur han, när han skall slå sig ned för att författa sina minnen som politiker, likt sin egen tonårsdotter känner, att han inte har någonting att ta på sig! Det hänger rader av ministerkostymer i garderoben, men bara ett par jeans. Det får bli jeansen. Man blir inte författare i mörk kostym, vit skjorta och slips…
Denna entre plus ett ansikte med öppen mun som just Mannen åstadkommer på den bakre kulissen blir för mig föreställningens innehåll: den undrande, ensamma människan.
Men regissören och författaren Karin Blixt har, skall det visa sig, haft helt andra intentioner. Hon har velat visa mannen i form av en maktkliché i syfte att låta två unga aktörer reagera på honom i olika avseenden. Det ser man emellertid inte mycket av på scenen. Soledad Howes och Peter Carlstedts uttryck är så vaga att det hela slutar i något som min salig man brukade omtala som ”blöjkonst”, varmed han avsåg meningslösa barnsligheter utan vare sig riktning eller konturer.
Genusforskaren förklarar varför. Hon har ägnat åtskilliga år åt att räkna snoppar och snipor i landets teaterproduktioner i rättvisesyfte. Men vad finns det att arbeta med, om man har så fasta utgångspunkter? Vart tar den gränslöst outtömliga indviden vägen i ett så lagstadgat drama? Det visar sig i det efterföljande samtalet, att genusforskaren, och flera med henne, står lika frågande som föreställningens bild på väggen inför varje försök att resa konstnärliga problemställningar omkring det som sägs vara deras ämne.
En stor del av föreställningen består av att aktörerna kastar färg på varandra ur pytsar som står gömda på golvet i en anda av milt hat. Men när man tar Per Kirkebys klassiska verk Et vinterbillede (vars tillkomst finns skildrat på film) som ett exempel på hur färgerna lever sitt eget liv och för konstnären med sig mot ett slutskede han aldrig hade kunnat ana, inte vi heller, uppstår bara tystnad i rummet.
Något annat som känns närliggande att nämna är den nu aktuella filmen Dior and I, där relationerna mellan den tillträdande chefsdesignern Raf Simons och hans medarbetare i ateljén belyser ett fascinerande samspel i inbördes autonomi, där inte minst ett antal kvinnor, som varken ser ut som modeller eller kommande kunder, avslöjar sin vidunderliga skicklighet i att förverkliga modeskaparens till synes oöverkomliga intentioner. De blir medskapare medelst en kunskap de erövrat genom erfarenhet, handlag och talang så att de tillsammans åstadkommer något som Raf kallar en ”överraskningens lycka”.
Den förståelse av verkligheten som ligger under en föreställning som Expressions på Teater Trixter lämnar inget utrymme för dylika överraskningar och jag slås ännu en gång av, hur en nattgammal dogmatik från göteborgsstalinismens dagar vilar tungt över sinnena den dag som i dag är.
Det kändes skönt att få gå hem igen och tänka vidare i lite mindre förutsägbara banor.
Red:s anmärkning: Vi vill förtydliga att Lisa Lindén, som arbetar med genus- och jämställdhetsfrågor inom näringsliv och scen/filmområdet samt dramaturgi och analys i konstnärliga processer, var inbjuden av teater Trixter för att hålla ett kort föredrag och delta i en diskussion som ordnats efter just den föreställning som Albas recensent besökte. Hon har i övrigt ingenting med pjäsens utformning eller tillblivelse att göra. Vid ett par av de andra föreställningarna deltog andra gäster, med andra perspektiv.
