[151029] År 1927 var Sophie Treadwell en av mer än 180 journalister som bevakade mordrättegången i USA mot Ruth Snyder och hennes älskare. Dödsdomen som följde föregicks av en medial och folklig hetsjakt. Sophie Treadwells pjäs Machinal förhåller sig väldigt fritt till detta kvinnoöde, som mästerligt porträtteras av Caroline Söderström i Sisela Lindbloms suveräna och skruvade uppsättning.
Det är ett rejält fynd som Sisela Lindblom gjort med pjäsen Machinal, som Göteborgs Stadsteater alltså är först i Sverige med att sätta upp. Och då är det 87 år sedan den hade urpremiär!
Tidsprägeln markeras direkt med ett surrealistiskt framställt, könsrollsstereotypt kontorslandskap före elektronikens tid. I nästa scen blir det tydligt att det är kvinnor bakom verket, både vad gäller handling och regi. Sophie Treadwell har med feministiska glasögon skapat en förklaringsmodell till ett mord som ligger en bit ifrån den verklighet som dramat bygger på. Snarare än en avbildning får pjäsens unga kvinna tjäna som symbol för den nya tid som uppstod under ett 1920-tal som bland annat innebar rösträtt för kvinnor och en frigörelse som tog sig olika utryck, som att kvinnor började ta för sig på arbetsmarknaden, i nöjeslivet och inte minst sexuellt. Att fastna i ett kärlekslöst äktenskap var inte vad de ville och benämningen ”flapper girls” uppstod som samlande begrepp.
Vi ställs inför en ung kvinna, sekreterare åt företagets chef, som hon snart är motvilligt gift med. Bakgrunden uppvisar ett mor-dotter-förhållande mellan ensamstående mor, fast i hemmet, och hennes dotter, fast i försörjningsbörda för modern. Men det är inte en schablonbild som visas upp utan en djuplodning i tragikomisk gestaltning. Den solouppvisning av trånande köksfånge som mamman, Victoria Olmarker, utför, innan dottern kommer hem från jobbet, är en scen laddad med sorg och komik. Likaså det ickesamtal som följer mellan mor och dotter. Förgäves försöker dottern berätta något viktigt medan modern envisas med att truga i henne sitt bidrag i den här relationen, nämligen maten. När modern till sist nås av budskapet att dottern ska gifta sig med sin chef, fast hon inte älskar honom, blir det så uppenbart att moderns relation till dottern helt saknar känslomässiga dimensioner. För modern begränsar sig beskedet till oro för sin egen fortsatta försörjning, medan hon är helt likgiltig för dotterns brist på känslor för den tillkommande, vilket ska visa sig ödesdigert.
Denna känslokyla fortplantar sig till det flickebarn som snart blir resultatet av giftermålet. Den unga modern förskansar sig bakom ett tillstånd av förlossningspsykos, som efter en tids hemmafrutillvaro övergår i en desperat jakt på frihet och en kärlek som hon aldrig upplevt. Det kastar henne i famnen på en ung man som blir hennes älskare och medbrottsling.
Det är en föreställning med tydligt fokus på mor-dotter-relationer. Mats Blomgrens chef/make-karaktär är befriad från övertoner och förblir ganska anonym, en tämligen ordinär ”snäll” känslomässigt blockerad man, oreflekterat fokuserad på sitt jobb och omedveten om att något skulle saknas i äktenskapet men tycks sköta sitt faderskap. Att hans unga hustru i sitt existentiella sökande väljer att ta livet av honom i stället för att begära skilsmässa blir lite svårt att förstå. När hon får den frågan under rättegången svarar hon: ”Det skulle ha sårat honom så…” Mordet framställs också på ett så drömlikt och hallucinatoriskt sätt att det uppstår en stor osäkerhet om vad som egentligen inträffat. Med ett växelspel av uttryck för förvirring, osäkerhet och naivitet gör Caroline Söderström sin roll till ett fascinerande och mångfacetterat aktstycke av en kvinnas oreflekterade väg mot sin undergång.
Hon och Mats Blomgren är de enda av alla medverkande som inte axlar flera karaktärer. Övriga kliver in och ut i roller på kontor, på sjukhus och vid rättegång med individuella, komiskt laddade uttryck av en medveten personregi. Det är livfull, både rolig och sorglig teater, ytterligare en tillgång till den flora av god och intressant scenkonst som präglar teaterhösten i Göteborg.
