[151024] Vissa ting i livet drabbar kvinnor på ett sätt som det inte går att prata bort, inte minst moderskapet. Det ställs i centrum i såväl Tjuvheder som Grandma, men stilmässigt kunde de två filmerna inte ligga längre från varandra!
Svenska Tjuvheder skildrar med en saft och kraft som saknar motstycke två ”väninnor” i en miljö som knappast tillåter vänskap, förbrytarvärlden i knark- och suparsvängen. Skådespelerskorna Malin Levanon och Lo Kauppi lämnar intet övrigt att önska i porträtten av två fortfarande unga kvinnor som kunde gått hur långt som helst i ett så kallat vanligt liv, men som av olika skäl – inga av dem så viktiga att de i filmberättelsen förtjänar annat än antydas – hamnat på det sluttande planet.
Det är ur den fysiskt påträngande sjaskigheten i miljön som omger dem samt i det lömska våld som oavbrutet ligger på lut och hotar slå sönder de hjälplösa ”lösningar” de söker klamra sig fast vid som filmen hämtar sin obeskrivliga styrka. Ingen undkommer sitt öde och du lämnar filmen i en känsla av att du delar det med dem, hur långt ifrån din egen verklighet de än befinner sig.
Annat i den läckert stylade Grandma, som i roadmoviens form kommer runt tre generationer kvinnor: mormor, mor och en dotter som filmen igenom är blivande mor. Det spänningsmomentet – kommer hon eller kommer hon inte att få ihop summan till aborten, kommer eller kommer hon inte att genomföra den – gör filmen till en nervig thriller, som i sin öppna berättarstil kommer att beröra oändligt många aspekter av livet och inte minst konsekvenserna av ett avgörande livsval.
För du har ett val, du är inte ett offer, även om det många gånger kunnat verka så. Det finns ingen anledning att avslöja hur det slutar, men så mycket kan man säga, att i förhållande till den californska miljö där allting utspelar sig och som inte ligger långt från Hollywood och dess filmvärld är avslutningen allt annat än ”typisk”.
Väldigt fina insatser från samtliga skådespelares sida gör att filmen landar som ännu en livserfarenhet att värna om.
Annat så i bravurnumret Victoria, som i långfilmsformat är genomförd i en enda tagning. Här finns ingenting att vila i, inget försonande i den rastlösa nöjesjakt som ett antal ungdomar kastar sig ut i – i Berlin. Tvärtemot sitter man i en oavbrutet tärande irritation över den unga spanska pianistens aningslösa givande sig hän åt det berlinska grabbgänget som formligen osar oråd och blinkar högriskvarning.
Men det är meningen att vår unga Victoria skall vara aktivt deltagande i allt vad som måtte komma i hennes väg. Och det är inte hennes förtjänst att hon kommer helskinnad, mer än helskinnad, ur äventyret. Någon sensmoral står inte att utvinna ur berättelsen. Den fångar in en i sin charmerande virtuositet men lämnar en samtidigt därhän i en långtgående fatalism.
Och ändå inte. Victoria kan framstå som fullständigt substanslös, irriterande, flamsig – dumdristig som in i helvete. Samtidigt utvecklar hon tillsammans med en av grabbarna, Sonne, en djup och äkta förälskelse mitt i det våldsamma begivenhetsflödet, som gör att slutet hamnar i närheten av en verklig Romeo och Julia-tragedi och det är långt ifrån ointressant.
