[151022] 
Boken inleds med en fråga från en spanjor varför Ikea sponsrar det svenska landslaget? Det är kanske inte konstigt att väldigt många européer känner till Ikeas logotyp men inte den svenska flaggan. Men frågan för en svensk är hur mycket Ikea kan ersättas av Sverige eller tvärtom när det gäller svensk självbild.
Ikea grundades av ynglingen Ingvar Kamprad 1943 och han startade snart försäljning av möbler på postorder. Kamprad själv sålde främst möbler från andra möbeltillverkare i bygden. En möbelfabrik vid den tiden kunde sälja sina möbler till möbelaffärer över hela landet med hjälp av tågfrakt. Kunderna fanns ofta i affärernas närområden, butiker som oftast levererade möblerna med egna lastbilar till köparens bostad.
Så hade försäljningsstrukturen sett ut länge, men nu började det växa upp nya sätt att tänka och med dem nya affärsstrukturer. Distributionen var nyckel och startskott till en kraftfull sammanslagningsprocess inom bryggerinäringen. På några få decennier hade Pripps skapat sig snudd på monopolställning i Sverige.
Ingvar Kamprad har kanske inte varit den originelle innovatören bakom den snabba växten hos hans företag, men när han såg en smart lösning tog han den till sig. Den kanske avgörande innovationen var att börja sälja monteringsbara möbler redan 1956, vilket passade bra till den postorderkatalog som han inledningsvis grundade sin verksamhet kring.
Ikeas andra möbelaffär efter den i Älmhult, öppnad vid Kungens kurva 1965, blev genast en stor succé. Personalen hade fullt upp med att leverera varorna från lagret. Nödlösningen på den uppkomna flaskhalsen blev att kunderna fick gå ut på lagret och själva hämta sina möbler. En ny affärsidé såg dagens ljus. Den internationella expansionen började sedan med ett varuhus i Schweiz, medvetet vald därför att landet ansågs vara konservativt och svårflirtat. Går det här så går det i alla länder, resonerade man.
Resten är historia, som det heter. Men en fråga som sticker ut handlar om det svenska. Vid mitten av 1980-talet gjorde Ikea en make-over. Den röd-vita logotypen byttes mot blå-gul och varuhusen målades i samma färger. Tilltalet blev det enkla och anspråkslösa. Alla anställda skulle genomsyras av vad som uppfattades svenskt tilltal av rakt och enkelt språk. Hierarkin plattades ut och även chefer ska någon gång om året få bättre inblick i affärskulturen genom att arbetar med direkta kundkontakter. Även på tjänsteresor är det enkelhet som gäller. Och symbolen för företaget är det bondlika Småland. Allt detta signalerar att kunden får en vara som blivit så prispressad som möjligt.
Sverigebilden och Ikea har vuxit i symbios med varandra. Uppenbarligen är det något som uppskattats i alla de länder som Ikea etablerat sig i. Den skandinaviska möbeldesignen är modernistisk, okonstlad och funktionell, till skillnad mot exempelvis engelsk och nordamerikansk möbeltradition.
Vad som är svenskt är något som intresserar inte minst Sverigedemokraterna. Hittills har de lite valhänt famlat sig fram i sökandet efter en kultur som skiljer ut dem från andra, som när de pryder sig i folkdräkt på riksdagens öppnande.
När det visade sig att Ingvar Kamprad under åren runt 1940 varit nazistanhängare fick Ikea jobba hårt för att företaget inte skulle ta skada internationellt. Men vad händer om SD får ett ökat inflytande i inrikespolitiken? Hur påverkar det bilden av Sverige och därmed bilden av Ikea? Och – vilket inte längre bara tycks vara sjuka fantasier – om SD blir största parti och får uppdraget att bilda regering, hur reagerar kunderna då? Med internationell bojkott? Ingvar Kamprad har nog anledning att fundera på detta.
Det är sådana tankar som boken väcker hos mig.
