[151019] 
Fredrik Reinfeldts verksamhet som politiker har satt avsevärda spår i landets utveckling. Det går inte att förneka, även om man inte delar hans politiska övertygelse.
I vilken utsträckning landet ändå hade förändrats i liberal riktning utan de borgerliga reinfeldtska regeringsåren kan man bara spekulera över, förmodligen hade en del förändringar i de sociala trygghetssystemen drivits fram ändå, liksom en arbetsmarknadspolitik där större krav på att ”bli anställningsbar” betonats. Hur som helst bör det alltså finnas ett betydande allmänintresse i en personlig skildring av hur Reinfeldt resonerat kring, värderat och påverkat politiken under sina år som partiledare för Moderaterna och som statsminister. I memoarboken Halvvägs är detta vad Fredrik Reinfeldt försöker göra. Det går så där.
Den första del av boken som handlar om författarens barndom och uppväxt är lindrigt sagt ointressant. Redan här märks det som genom boken består som problem, en egendomlig brist på temperament och vilja till mer djupgående problematisering. Saker och ting inträffar och blir föremål för en lätt tillbakalutad redogörelse. Lite gruff med skolkamrater, en flytt hit och en flytt dit passerar förbi. Syskon föds och föräldrar arbetar och vidareutbildar sig. Som särskilt anmärkningsvärt vill Fredrik Reinfeldt påpeka att hans föräldrar vid ett tillfälle på 1970-talet gick och såg en revy med After Dark. Detta var innan gaykulturens breda genomslag och Fredrik Reinfeldt vill framhålla sina föräldrars ”nydanande och djärva” beslut. Den politiskt intresserade kan utan vidare hoppa över den här delen av boken.
Desto mer intressant är det när förnyelsen av det mossbelupna och ganska introvert gubbunkna moderata partiet behandlas. Partiet hade under Carl Bildts tid som ledare haft en del framgångar och satt ju i regeringsställning med andra borgerliga partier när nittiotalskrisen sänkte Sveriges ekonomi, inte minst som en följd av den socialdemokratiska höginflationspolitik som bedrivits under decennier dessförinnan. Men förtroendet för Moderaterna vek och med skattekverulanten Bo Lundgren som partiledare gick det vidare utför. Här tycker jag att Fredrik Reinfeldts berättelse om vilka bedömningar som gjordes och hur snacket gick mellan honom och framför andra Anders Borg blir av stort intresse.
De lyckades fånga upp och göra realiserbar politik av förhållanden som inte minst på grund av krisen bitit sig fast i samhället som arbetsmarknadspolitiska sjukskrivningar och bisarra incitamentsstrukturer, där bland annat skattetrycket påverkade sysselsättningen negativt. Samtidigt jobbade man in en ny bild av partiet. Man lyckades få bort bilden av en moderat som en Stureplansstekare med backslick och nyliberala grobianåsikter hämtade från Thatcher och Reagan för att i stället etablera uppfattningen om moderater som vanligt hyggligt folk som lämnade på dagis, jobbade och kollade på fotboll. Det var utan tvekan en bedrift att lyckas med detta, särskilt som man egentligen höll fast vid partiets tradition som skattesänkare. Skillnaden var att man också höll fast vid att det skattefinansierade och generella svenska välfärdssystemet borde bevaras.
Fredrik Reinfeldt skriver sig kronologiskt och detaljerat fram genom historien sådan som han ser den. Han är väldigt försiktigt med att uttala sig om personer, annat än i allmänt positiva ordalag. Göran Persson får någon gliring för sina härskartekniker men annars är det lugnt. Att utse Carl Bildt till utrikesminister var ett beslut som kunde diskuteras mot bakgrund av Bildts inkomster från Lundin Oil. Men det är inget Fredrik Reinfeldt betraktar som en belastning. Att hans val av Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilo som statsråd var obetänksamma när det visat sig att de anlitat svart arbetskraft och underlåtit att betala tv-avgift vidgår han, men med den reservationen att de skulle ha blivit utmärkta statsråd. Han tar däremot inte upp varför den likaledes avgiftsskolkande Tobias Billström fick stanna i regeringen.
När det gäller två betydelsefulla affärer under hans tid som statsminister verkar han också sväva högt över en smutsig verklighet. Saudiaffären som tvingade Sten Tolgfors att avgå som försvarsminister behandlas ytterst översiktligt, och när det gäller Tolgfors själv skulle han enligt Reinfeldt redan långt tidigare ha uttryckt en vilja att sluta som statsråd. Än värre är det med Nuonaffären, där Reinfeldt borde tagit tillfället att klargöra vad som faktiskt hände. Efter Maud Olofssons ihärdiga förnekanden av att alls ha några minnen av att regeringen behandlat frågan och påföljande vägran att komma till Konstitutionsutskottet för att förklara hur regeringen kunnat förbise ett ekonomiskt beslut av den aktuella storleksordningen vore det minst sagt rimligt att Reinfeldt förklarade hur regeringen kunnat klanta till det så som skedde. Men Maud Olofsson är en uppskattad vän och hon har varit utomordentligt lojal, inte minst när hon sågade sitt partis hjärtefråga och gick med på fortsatt kärnkraftsdrift.
Även om detta är en personlig memoarbok så finns det ytterligare affärer som Fredrik Reinfeldt borde tagit chansen att kommentera. Under hans tid som statsminister hade också Stockholm borgerligt ledarskap. Staden kom att fungera som ett skyltfönster för moderat politik, och här var ambitionerna att slå vakt om den svenska välfärdsmodellen betydligt mindre. Bland annat mer eller mindre skänktes den lönsamma vårdcentralen Serafen bort till en grupp läkare, som raskt sålde den och gjorde en vinst på tjugo miljoner. Den långt större upphandlingsskandalen kring det nya Karolinska sjukhuset borde Fredrik Reinfeldt också kommenterat. Han borde fört en ideologisk diskussion om huruvida den nya moderata politiken uppmuntrar till maktfullkomlighet, korruption och social elitism.
Inte heller diskuterar Fredrik Reinfeldt varför bostadsbristen vuxit så enormt under hans åtta år som statsminister eller att bostadspriserna skenar så att internationella organ som OECD varnar Sverige för riskerna med en annalkande bostadsprisbubbla. Att internationella koncerner inom vård, skola och omsorg kunnat tappa de svenska vård- och undervisningssystemen på enorma belopp utan att leverera kvalitet är inte heller något som Fredrik Reinfeldt finner angeläget att belysa. Folkpartiledaren och förre utbildningsministern Jan Björklund har ju haft ryggrad nog att medge att man gjorde fel och var naiva, men den typen av självrannsakan ligger tydligen inte alls för Fredrik Reinfeldt.
Det har ju visat sig att Fredrik Reinfeldt tar ut en fallskärm från staten på drygt hundrafemtio tusen kronor i månaden samtidigt som han har ett företag där han har betydande inkomster. Han följer i Göran Perssons fotspår och klår åt sig de pengar han kan. Det är något oerhört deprimerande över den här mentaliteten, där en mycket hög uppskattning av den egna betydelsen och särskildheten blandas med en småskuret krafsande girighet.
