[151019] Är utbredningen av nya rasistiska och nationalistiska rörelser mest ett utslag av historielöshet? En föreställning som sätter frågan i omlopp är Masthuggsteaterns tolkning av Christian Lollikes prisbelönta pjäs Schaktet. Den placerar sig mitt i samhällsdebatten, är skrämmande aktuell, dessutom rolig och suveränt spelad teater.
Varje måndag ser Dresden-borna ett allt större antal anhängare till den cirka ett år gamla Pegida-rörelsen marschera med hotfulla slagord och banderoller. Inte för att Dresden har en särskilt stor andel muslimer jämfört med många andra tyska städer. Men denna tyskfödda organisation för ”patriotiska européer mot islamiseringen av västvärlden” föddes just där i den stad som bombades sönder och samman av de allierade alldeles i andra världskrigets slutskede och åstadkom ett oändligt lidande. Svårt inse sambandet mellan detta straff mot nazismens dåd och att en nynazistisk rörelse fått fäste just där. Men nu är det muslimer snarare än judar som pekas ut som ett hot. Kring denna problematik har den danske dramatikern Christian Lollike (känd kanske främst för pjäsen Manifest 2083 om den norske massmördaren Breiviks fascistoida tankegods) här spunnit ett utmanande drama, Schaktet, i den surrealistiska genren, som Masthuggsteatern är först i Sverige med att sätta upp. 2013 utsågs den till årets pjäs i Köpenhamn.
De tre skådespelare med det stora ansvaret att gestalta detta drama uppträder först som blåögda turister i ett dagens Dresden. De försöker förstå vilka spår kriget satt i den tyska folksjälen och varför staden återuppbyggts till en exakt kopia av vad den en gång var och varför det återigen klampar runt unga män och skriker på gatorna. De lever sig så mer och mer in i historien. De inleder en lek där de som fiktiva tyska karaktärer, alla vid namn Gerhard, spelar upp olika situationer som denna tyska genomsnittsman (om det nu skulle finnas en sådan) kunde förknippas med, till ackompanjemang av musik som bars fram av nazismen. Denna lek sker i ett högt tempo med både våldsamma och absurda inslag. Rekvisita av olika slag, placerade likt armatur i taket, hissas ned vid behov. Det blir till en tuff uppgörelse om orsak och verkan, oskuld och skuld där skratt, som stundom utlöses, lätt fastnar i halsen. Till sist har de tre Gerhard kommit dithän att de enas om att en Nazipark skulle vara en bra satsning för att locka turister som botemedel mot arbetslösheten. Utmaningen är att vända blicken inåt och öppna et egna inre schaktet för att komma åt sina egna hemliga sidor.
Helen Hansson bevisar än en gång sin förmåga till snabba omkast i rörelse, minspel och karaktär med självklar närhet till komiken, medan Hans Brorson med framgång antar en mer eftertänksam karaktär. En stor tillgång är praktikanten från Teaterhögskolan i Malmö, Emilie Sahlén, fysiskt snabb och djärv i uttrycken och motoriken bidrar hon stort till energin och den mimiska mångfalden på scenen.
Teater med ett tydligt poliskt ärende är på uppgång igen. Samtidigt har Teater Jaguar gjort djupdykning i historiens mörka schakt med monologen ”Dödsängel” av Torben Sigelius Kulin och Regionteater Väst erbjuder klassrumsteater med föreställningen ”Den avvikande meningen” om fascismens historia av Jens Peter Karlsson. Båda dessa är tidigare recenserade här. Tillsammans utgör denna trio uppsättningar en rejäl tematisk och dramatisk utmaning som det finns stor anledning att utsätta sig för.
