[151014] 
Den sårade divan är utan tvekan den mest spännande bok jag läst på länge. Och det rör sig inte alls om någon kriminallitteratur utan om vetenskaplig essäistik med omfattande teoretisk förankring satt i relation till gedigen empirisk forskning.
Det handlar om hur psykisk sjukdom ingår i ett interaktionellt mönster tillsammans med en rad andra individuella och sociala omständigheter och hur personer som definierats som psykiskt sjuka kan interagera med sin sjukdom eller diagnos både efter egen vilja och enligt de förväntningar som diagnosen väcker.
Idéhistorikern Karin Johannisson som tidigare skrivit om psykiska sjukdomstillstånds och diagnosers sociala villkorlighet i Melankoliska rum går här vidare och använder tre kända fall för att illustrera sin teori om att det finns ett handlings- och/eller förhandlingsutrymme också för den som tillskrivits eller tillskriver sig en psykiatrisk diagnos. De personer som får illustrera hennes tes om ”den kvinnliga galenskapens former” eller hur kvinnan samspelar med sin diagnos är författarinnorna Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs och bildkonstnärinnan Sigrid Hjertén. De var alla födda i slutet av 1800-talet. Agnes von Krusenstjerna dog 1940, Sigrid Hjertén 1948 och Nelly Sachs 1970, fyra år efter att hon fått Nobelpriset i litteratur.
I grunden för bokens analys finns givetvis de tre intellektuella kvinnornas situation just som kvinnor. Det samhälle som de fötts in i och socialiserats till att leva i var, för att använda Karin Johannissons egna ord, manligt kodat i allt väsentligt. Könsrollerna, som de definierades av samhällets genusordning, var djupt internaliserade men samtidigt drivande för uppkomsten av inre konflikter som kunde ta sig uttryck i psykiska reaktioner eller av undermedvetna krafter framdrivna provokativa beteenden. Vid sidan av detta förekom en medveten och spridd strävan efter nya kvinnoroller och rasering av patriarkala strukturer. Men inte alla kunde kanalisera sina drömmar om jämställdhet och rättvisa till en kontrollerad social arena.
Karin Johannisson urskiljer tre huvudberättelser om den psykiskt labila kvinnan. En är medikaliseringsberättelsen, som utmynnar i en regelrätt sjukförklaring. En person förklaras sjuk, vilket är helt i enlighet med den legitima definitionsmakt som den psykiatriska medicinska vetenskapen inrymmer. Samtidigt utdefinieras den sjukförklarade, hon är inte längre en av oss. Men, skriver Karin Johannisson, en medicinsk etikett fångar inte upp den levda sjukdomen. Och hon frågar vilken existentiell och könspolitisk insikt medikaliseringsberättelsen ger om Sylvia Plaths, Karin Boyes eller Marilyn Monroes självmord eller oräkneliga andra kvinnors ångest.
Vidare diskuterar hon vad hon benämner offerberättelsen. Där dras sådana skäl fram som jag var inne på ovan, patriarkalt förtryck, fångenskap i konventioner osv. Dit kan också höra sexuellt trauma och läkares könsblindhet. Till offerberättelsen kan knytas frågor kring hur normförtryck och självförtryck kan samvariera.
Sedan gör Karin Johannisson den skarpsinniga observation som öppnar för bokens tema: det finns i det krackelerande jaget ofta en motsatskänsla till sönderfallet. En känsla av utvaldhet, ostyriga drömmerier, fantasier och längtanstillstånd. Trots, protest och kraft. Det ger utrymme för en aktörsberättelse som inslag i bilden av den psykiskt labila eller sjuka kvinnan.
Karin Johanisson, som relativt nyligen gått i pension från sin professur, lär ha sagt att detta blir hennes sista bok. Det är synd om denna så unika forskar- och författargärning upphör här, men det går att förstå när man betänker vilken oerhört omfattande inläsningsinsats och forskarmöda som behövs för att skriva en så välunderbyggd bok som samtidigt djärvt kombinerar medicinsk vetenskap, samhällsvetenskap och humaniora.
Jag går inte närmare in på de tre fallbeskrivningarna. Karin Johannisson har bland mycket annat läst de tre kvinnornas journaler tillsammans med biografiskt material. Var och en som intresserar sig för vad det innebär att vara människa har något att hämta i dessa tragiska historier. Samtidigt ger boken perspektiv på både kvinnors villkor och diagnostikens villkorlighet i dagens samhälle.
