[151009] 
Den här gången tar Indriđason oss till 1979. Genom en invävd historia också till tidigt femtiotal. Nato:s militärbas nära Keflavik spelar roll i bägge tidsplanen och den amerikanska närvaron märks bland annat genom varor som smugglas via den. Öl, jeans och grammofonskivor.
1979 är Indriđasons polis Erlendur fortfarande relativt ung. Han är nyskild och han träffar inte sina barn. Ibland går han och tittar på sin dotter på håll, när hon leker utanför förskolan. Saknad är hans bästa gren, inte bara på grund av detta utan kanse än mer som sviterna efter ett barndomstrauma då hans bror försvann i en snöstorm. Det här vet alla som läst någon av böckerna om honom. Detta är den tolfte i serien.
I den här berättelsens början hittas en död man i en damm ute på de vidsträckta lavafälten. Det enda som ligger någorlunda nära är den amerikanska militärbasen. Den döde mannen visar sig ha arbetat på basen och Erlendur och hans kollega Marion måste försöka samarbeta med militärens polis för att få reda på vad som hänt.
Att få information därifrån är inte helt enkelt. Naturligtvis gömmer en sådan plats mängder av hemligheter, både mellan människorna och de rent militära. Basen är en närmast sluten värld. De amerikaner som bor där undviker och ser ner på islänningarna och de flesta islänningar ser basen som ett intrång – även om de avundas amerikanerna en del av de moderniteter de har tillgång till.
Som vanligt i Indriđasons böcker är det inte något spektakulärt brott begånget av en seriemördare som skildras. Det är ett vardagligt, lite sjaskigt sådant. Eller förlåt. Här skildras två brott. Erlendur utreder samtidigt med mordet på mannen i dammen ett gammalt försvinnande. En ung flicka som för mer än tjugofem år sedan försvann på väg till skolan. Också detta fall har kopplingar till basen.
Den som tycker om Erlendur och Island bör läsa alla de böcker som finns om honom – och helst i rätt ordning. Bilden av honom växer från bok till bok, även om de inte ger sina pusselbitar i någon kronologisk ordning.
Jag har tidigare skrivit om hur viktig platsen är för Indriđasons berättelser. Island är ständigt närvarande med sin natur och sitt egenartade och högst påtagliga väder. Men även tiden är en sådan starkt närvarande aktör. Indriđason placerar sina historier mitt i en tid, en tidsanda och berättar lika mycket om samhället som det var/är, som han förmedlar en historia om ett brott. Det här är tämligen vanligt bland kriminalromansförfattare, och de flesta av dem säger sig ha ett politiskt ärende. Men inte Indriđason. Han säger, precis som Erlendur faktiskt gör här i Den som glömmer, apropå hans motstånd mot militärbasen, att han inte är politisk:
– Jag trodde inte du var politisk, sa Marion.
– Politisk?
– Ja.
– Det är jag inte heller.
– Du är emot basen.
– Det har inget med politik att göra, sa Erlendur.
– Jaså, handlar inte alltihop om höger och vänster, amerikaner och ryssar, kalla kriget? Protestmarscher? Är inte alltihop politik?
– Jag avskyr politik.
På årets Bok & biblioteksmässa intervjuades Indriđason av Yukiko Duke. När han skulle svara på hennes fråga om ett eventuellt samhällsengagemang var han misstänkt lik Erlendur i sitt svar. Men precis som jag tänker om Erlendur tänker jag om Indriđason. Även om de bägge avskyr ordet politik och heller aldrig skulle ta laddade och högtravande ord som solidaritet och jämlikhet i sina munnar så är deras omsorg om de små människorna högst politisk ändå.
Under bokmässeintervjun berättade Indriđason också att han ibland blivit tämligen trött på sin sorglige och lite tröge kriminalpolis. En person som han ju faktiskt i en tidigare roman, Den kalla elden som i tid utspelar sig senare än Den som glömmer, tagit livet av. Eller?
Yukiko Duke frågade om Erlendur faktiskt verkligen frös ihjäl där i snön som Indriđason lät oss tro. I den Den kalla elden berättar han ändå ingående om hur lång tid det tar för en person att frysa ihjäl. Är det en hint? Nja… svarade Indriđason på det. ”jag kan säga så mycket som att han är väldigt kall”.
Det är nog inte bara Yukiko Duke som önskar att Erlendur ska överleva. Och gör han inte det kanske Indriđason förhoppningsvis kan hitta någon annan tidpunkt i hans liv att berätta om.
