[151006] Meg och Frank är tvillingar. De är inte på bästa humör när boken börjar. Deras föräldrar är på väg att skiljas och nu ska de till Hester Hill, och gammelfarbror Eliot. Det är sommarlov, men mest regnar det.
Hester Hill är ett stort gammalt hus som ligger på kulle i Svarthed. Direkt när syskonen kommer dit med tåget börjar det hända konstiga saker. Meg ser en flicka med lång fläta inne i det sedan länge övergivna stationshuset. När barnen sedan blir visade runt på Hester Hill finns där en gammal tavla. En av de avbildade ser ut som flickan. Med en likadan fläta. Och så trappas det mystiska upp. Meg hör steg och barnskrik från husets låsta övervåning. Någon ropar i skogen, vid dammen. Dammen som kanske – om regnet fortsätter – kommer att brista.
Mysteriet på Hester Hill är Kristina Ohlssons fjärde bok för nio- till tolvåringar. Tidigare har hon skrivit Glasbarnen, Silverpojken och Stenänglar, tre böcker som handlar om samma tre barn, men ändå kan läsas var för sig. Den här är lite annorlunda. Ny plats. Nya barn. Aningen tyngre i anslaget och en lite mer komplicerad historia. Jag tyckte mycket om de tre tidigare, men den här är ännu bättre.
Historien, som berättas växelvis ur Megs och Franks perspektiv, innehåller flera klassiska ingredienser och blinkningar till andra skräckskildringar. Förutom ett fantasieggande stort hus med stängda våningar: ett ouija-bräde, ett paket som legat och väntat i hundra år, en tidsresa, spådomar, en hotande naturkatastrof och en hel del annat som garanterar lagom ryslig läsning en höstkväll. Boken känns bitvis härligt gammaldags, men också skönt samtida i sitt sätt att skildra könsroller, i hur barnen reagerar på historiens sätt att behandla kvinnor och barn. Kuriosa i sammanhanget är också att farbror Eliot är den andre äldre herre jag på kort tid läser om i barnböcker, som har en samkönad sambo.
Kort sagt. Känner ni något barn i slukaråldern eller för den delen om ni själva är sugna på lite kvalitet oavsett åldersstämpeln, så rekommenderar jag Hester Hill.
