[151002] Boken The Martian fanns ursprungligen tillgänglig på författarens blogg helt gratis, tills han gav efter för fansens begäran om att göra den tillgänglig på Amazon i e-boksformat. Priset? En dollar. Hur många miljoner dollar skaparna bakom filmversionen kommer att tjäna kan jämföras med antalet stjärnor på himlen, men det är inte så konstigt när man hämtar inspiration från så mycket mer än bara den litterära förlagan.
En grupp astronauter tvingas lämna sitt uppdrag på Mars när en oväntad sandstorm bryter ut. En man i gruppen försvinner och förmodas vara död när de andra lämnar den röda planeten bakom sig. Det de inte känner till är att han på något mirakulöst vis har överlevt, men nu är tusentals mil bort från sin hemplanet, utan någon möjlighet att kontakta någon. Likt en interplanetär Robinson Crusoe tvingas han att försöka överleva i en karg miljö utan någon möjlighet att skaffa fram fler förnödenheter.
Matt Damon, huvudrollsinnehavaren, spelade en karaktär i en i princip identisk situation i Interstellar, den film som utgjorde förra årets bidrag till den grupp av rymdfilmer vad som verkar ha blivit en trend på senare tid (där Gravity kan ses som startskottet). Regissören Ridley Scott intygade att likheterna mellan karaktärerna var mycket få, förmodligen på samma sätt som en förälder förklarar för sitt barn att jultomten visst finns på riktigt. The Martian hade kunnat vara en prequel till den sekvens i Interstellar där han har rollen som den stackars eremit som levt ensam på sin karga planet de senaste decennierna. För att folk inte skall jämföra alltför mycket med Nolans film från i fjol så har man även varit noga med att plocka en del element från Gravity, främst från de scener då Sandra Bullock desperat försöker manipulera rymdskepp på olika sätt för att de skall tjäna andra syften än sina ursprungliga. Av alla uppenbara stölder är dock den mest irriterande att man i samma anda som Guardians of the Galaxy har fyllt filmens soundtrack med en massa listettor från 70-talet, vilka alla tilldelas en arbiträr plats i handlingen så att de inte fyller någon funktion alls utom att spela på publikens nostalgi. (Ett undantag finnes: ”Starman” av David Bowie kunde inte ha passat bättre i någon annan film).
Lyckligtvis fungerar detta bra, mycket tack vare Matt Damons insats. Eftersom han saknar människor att interagera med sker största delen av hans kommunikation i form av monologer i videodagböcker. Efter ett litet tag blir NASA varse om hans situation och börjar organisera en räddningsaktion, något som är föga intressant i jämförelse med Damons vloggande och som tänjer ut speltiden en aning för mycket. Det är spännande till en början, men sedan blir NASA:s konflikter såpass ”självgående” att det känns som två parallella dramer vars koppling sinsemellan blir allt tunnare, där grälande företagsmän à la Network stjäl onödigt mycket tid från den den lika spännande som humoristiska Robinson Crusoe på Mars. Helheten är fortfarande godkänd, men för min del skulle jag föredra om Star Wars fick vara ensamma i egenskap av rymdfilmer de kommande höstarna.
