[150930] Föll Olof Palme offer för ett väl planerat politiskt attentat? Gunnar Wall menar att mycket pekar på det. Och att utredningen under de första avgörande åren var ett spel för gallerierna.
I snart 30 år har mordet på vår svenske statsminister framstått som en olöslig gåta. Den prisbelönte grävande journalisten Gunnar Wall pekar – i denna sin tredje bok om Palmemordet – på att lösningen kan ligga närmare än vad vi letts att tro. Den här gången går han ett steg längre än i sina tidigare böcker och skisserar de mest sannolika händelseförloppen, och var han tror man kan hitta de ansvariga för mordet.
Han har fått kontakt med flera personer som valt att till sist berätta om vad de själva upplevt. Märkliga händelser som väckt frågor om mordet och som inte lämnat dem någon ro trots alla år som gått. Vi påminns också om det dramatiska samhällsklimat som rådde 1986, då Sverige hade en statsminister som var hyllad av många men djupt avskydd av andra. Hans motståndare fanns både i Sverige och utomlands. Många av dem hade höga positioner och var vana att fatta drastiska beslut.
I anteckningar från samtal med Lisbet Palme (förnamnet stavat utan th ännu då) från 25 mars 1986 har Hans Holmér, spaningsledaren – i sin gode vän Ebbe Carlssons bostad, där förhöret hölls – skrivit i en ganska fri form (och inte som brukligt är, mera utförligt, i ett förhörsprotokoll):
”Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.”
Mindre än en månad efter mordet är detta hennes uppfattning – samtliga hypoteser handlar om en konspiration med internationella dimensioner. Men Holmér drev ju hypotesen ändå från början i utredningen att det var kurdiska PKK som låg bakom mordet på Palme.
Som Gunnar Wall skriver, så verkar inte Hans Holmér ha gått en elementär kurs i förhörsteknik eftersom han inte bad Lisbeth Palme precisera sig. Det naturliga för Holmér borde ha varit att säga: ”Det där vill jag höra mera om. Låt oss ta ett alternativ i taget.”.
Just detta att mordet hade att göra med Olof Palmes internationella engagemang är något som Gunnar Wall uppehåller sig mycket vid. Den svenska statsministern hade vid tiden för mordet den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, vanligen kallad Palmekommissionen – som förordade en kärnvapenfri zon i Norden och även ett kärnvapenfritt Europa. Palme var även medlare i kriget mellan Iran och Irak, Palme bjöd in PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige 1983, för han trodde på att samtal mellan Israel och Palestina skulle lösa konflikten i Mellanöstern, Palme var en stark kritiker av apartheidsystemet i Sydafrika; fyra dagar innan mordet fördömde han det i kraftiga ordalag på apartheidriksdagen i Stockholm – och i november 1985 framträdde han i ett kort tal på ANC-galan i Göteborg med sitt och svenska regeringens stöd för den sydafrikanska befrielseorganisationen.
Och USA kallade hem sin ambassadör från Sverige efter Olof Palmes jultal i svensk TV 1972 där han fördömde amerikanernas bombningar av Hanoi och jämförde dem bl a med nazisternas illdåd under andra världskriget. Känt är ju också att han som utbildningsminister i en svensk regering gick i ett demonstrationståg mot USA:s krig i Vietnam, bredvid den nordvietnamesiske ambassadören i Moskva, i Stockholm 1968. Lägg därtill Olof Palmes uttryckliga åtaganden för u-länders situation – och, inte minst, att han som första utländska statsminister besökte det kommunistiska Kuba 1975.
Detta sågs inte med blida ögon av borgerligheten. Och framför allt inte av den svenska militären. Gunnar Wall gör en ganska lång utvikning – och jämförelse – med Dag Hammarskjöld och hans öde. Det finns många likheter, menar författaren, hos de båda statsmännens engagemang för små länders utsatta situation och även oklarheterna om den svenske FN-generalsekreterarens död i en flygolycka i nuvarande Zambia i september 1961 och mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan i Stockholm.
Vi har alla fått veta vad som diskvalificerade Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som sin makes mördare. Vid konfrontationsvisningen i december 1988 – nästan tre år efter mordet – blir hon informerad i förväg om att en av figuranterna i konfrontationsgruppen är alkoholist. De flesta andra var polismän. Hennes kommentar strax innan visningen var ”det ser man ju vem som är alkoholist” och därmed föll hennes vittnesmål när hon pekade ut Pettersson som mördaren, till slut i hovrätten.
Gunnar Wall skriver att det egentligen fanns väldigt tunn bevisning mot Pettersson hösten 1988. Det var en form av sista desperation från polisens sida att försöka binda honom till mordet. PKK-spåret hade ju spruckit, menar författaren.
Det är ett imponerande researcharbete som Gunnar Wall har gjort för denna bok. Han har läst igenom förhörsprotokoll med vittnen från mordplatsen, läst igenom rättegångsförhören, tittat på gamla TV-program om mordet, bl a Norra Magasinet Special och Striptease – läst andra böcker om mordet, intervjuat vittnen och personer insatta i problematiken och omständigheterna kring detta öppna sår i den svenska kriminalhistorien. Han har, kort sagt, lyft på alla stenar som är intressanta och – i de flesta fall – negligerade av Palmeutredningen.
Men det mest intressanta spåret han har dissekerat är gruppen Stay Behind. Dess historia startar från två håll, antingen från rötterna i Sverige eller från den internationella scenen och de initiativ som togs från NATO- och CIA-håll.
Namnet på den ursprungliga varianten av Stay Behind var ”den svenska motståndsrörelsen”, berättar Jan Bergman, författare, TV-producent och underrättelsehistoriker. Stay Behind innefattade hemliga militära strukturer som hade som uppgift att organisera Sverige under det kalla kriget.
Denna första version av en svensk hemlig armé var inte organiserat av svenska staten utan var en utlöpare av planering från nazityskland.
Redan innan kriget var slut, när Hitlerregimens nederlag insågs oundvikligt, började tyskarna bygga upp ”en paneuropeisk motståndsrörelse mot kommunismen”.
Svenska Turistföreningen – STF – använde organisationens rikstäckande kontaktnät och anläggningar för klandestin verksamhet på 50-talet. Verksamheten hade även förgreningar i stora delar av näringslivet och offentliga sektorn.
”Hela den här hemlighetsfulla verksamheten har gått under olika namn” tillägger Jan Bergman. Inom socialdemokratin har ibland begreppet ”krigs-IB” använts…/Det finns väldokumenterade exempel på Stay Behind-verksamhet i en del andra länder där krafter…har genomfört mord och terrordåd i syfte att påverka politiken i den riktning de tycker är önskvärd. Ett av problemen med dessa hemliga strukturer är just att de drar till sig personer som ofta har en fanatisk och högerextrem världsbild.”
I Belgien t ex har debatten om Stay Behind förts med stor intensitet. I landet har inträffat en del märkliga våldsdåd med svårtolkad politisk bakgrund. På hösten 1990 kom avslöjandet av Stay Behind-nätverkets existens. Belgiens socialistiske försvarsminister berättade för häpna tevetittare att det funnits en hemlig armé med koppling till NATO i Belgien under det kalla kriget.
I Sverige etablerade den svenska regeringen band med NATO. Trots att neutralitet var den officiella svenska hållningen. Statsminister Erlander var medveten om organisationen och han träffade amerikanske CIA-chefen Dulles i början av 50-talet – vilket även Stay Behind-chefen Alvar Lindencrona gjorde, fast vid annat tillfälle än Erlander.
Stay Behind rapporterade till regeringen – men allt eftersom knöts näringslivstoppar till organisationen – Lindencrona var t ex nära vän med Marcus Wallenberg och när Lindencrona avled 1981 hade han lämnat över till Curt-Steffan Giesecke, tidigare SAF-chef.
Det luktar skumt ju mer man läser om Stay Behinds utveckling i den här boken. Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-78 har berättat att han besöktes av en kvinna som presenterade sig som Barbro i januari 1975. Hon sa aldrig sitt efternamn. Hon berättade att hon var ledare för en grupp personer som hade hobby eller intresse att följa och bevaka personer som var extrema vänsteranhängare eller nazister eller snarare personer som de misstänkte var någon slags politiska vänsterextremister.
De använde sig av moped eller motorcykel och kommunicerade via walkie-talkie. Hon berättade att de flesta i gruppen också hade anknytning till en frivillig radioorganisation, FRO – och att hon bara ville informera Säpo att de fanns och skulle lämnas ifred ifall folk från säkerhetspolisen märkte att de agerade på stan.
Frånstedt har förklarat i en intervju gjord av författaren Anders Jallai – att han påminde sig om Barbro och denna grupp när han hörde om walkie-talkiemännen runt mordplatsen vid Dekorima:
”Det slog mig då att de här…personer med walkie-talkies, det kan ha varit den här gruppen. Det var sannolikt att de borde ses som möjliga mördare, möjliga Palmemördare.”
Frånstedts slutsats är skakande, skriver Gunnar Wall, men är den alltför orimlig?
Det finns ett tydligt vittnesmål om att det fanns ett hat mot Palme inom Stay Behind. I en tevedokumentär 1999 låter Lars Borgnäs en man kallad Björn framträda och berätta om sina erfarenheter från organisationen och stämningarna mot den svenske statsministern där inom.
”Hatet mot Palme var otroligt intensivt i rörelsen. Han sågs som en förrädare, dels genom sin flathet mot ryssarna men också till exempel att han månade om den palestinske ledaren Yassir Arafat. Jag vet helt säkert att man i perioder övervakade Palme…/Den övervakande gruppen bestod av fyra till sju personer. Man hade bra teknisk utrustning, telefonavlyssning var inget problem. Jag tror det förekom buggning också. Och när man övervakade fysiskt hade man radiosamband…”
Björn berättar att rörelsen stod hemvärnet nära och det fanns också medlemmar i polisen.
Gunnar Wall skriver:
”Låt oss då sammanfatta: mycket pekar på att det var agenter från Stay Behind som fanns i kvarteren runt mordplatsen och som observerats av ett antal vittnen, till exempel Sven och Berith som blev bryskt och ur deras perspektiv oförklarligt avvisade när de skulle parkera på Norra Latins skolgård.
Betyder det att Stay Behind hade någon sorts roll i förhållande till morddramat? Det kan vi inte veta säkert med nuvarande kunskap. Men möjligheten är påtaglig.”
Många fler hypoteser prövas av författaren. Ofta byggda på vittnesmål han själv fått. T ex fick han ett mail skickat från England av framlidna Eva Rausing som påstod att hon visste vem mördaren var. Här avslöjas inte vem hon pekade ut – men samtidigt finns det uppenbarligen en koppling till engelsk underrättelsetjänst i Palmemordet, skriver Gunnar Wall – och återger en historia från ett annat vittne som gjort anmärkningsvärda erfarenheter.
En polisman frågade vid en middag en företagsledare och vapenexpert om han ville skjuta Palme. En lastbilsföretagare i Luleå fick frågan av en annan man i samma bransch om han ville skjuta Palme. Axel, som mannen väljer att kalla sig för författaren, blir chockad av frågan. En tid före mordet transporterar han – på uppdrag åt mannen som frågade honom – en massa tavlor ner till ett galleri som ligger i Gamla Stan mittemot paret Palmes bostad. Ifrån övervåningen i galleriet är det fri insyn till Palmes. Dagen efter mordet stängs galleriet.
Detta är den bästa bok jag hittills läst om Palmemordet. Här ges inga förmenta svar på vem mördaren är eller exakt hur mordet gick till – men vi får en komplett genomgång av alla intressanta och tänkbara motiv till mordet – såväl nationella som internationella. Plus att han går så långt han kan komma i undersökningen av de tips han finner relevanta.
Gunnar Wall inte bara diskvalificerar utredningen de första åren – i synnerhet – utan han antyder också att den var ett spel för gallerierna.
Han relaterar till Ingvar Carlsson som efterträdde Palme som statsminister:
”Vi vet att direkt när han fick del av den chockartade nyheten räknade han med att det var ett väl planlagt politiskt attentat. Drog han också slutsatsen att sanningen kunde finnas i Stay Behind? Han måste ha övervägt det. Och i så fall är det fullt begripligt om hans första tanke inte var att blåsa till strid mot den västliga militäralliansens hemliga skyddskår.
Det var krafter han inte kunde utmana. Inte heller skulle han kunna förklara för de egna väljarna varför varken Olof Palme, han själv eller någon annan berättat för medborgarna om den svenska hemliga armén.
Det måste ha varit en mardröm.
Det enda som återstod var att se till att det kom igång någon sorts utredning – men en utredning som inte fick befatta sig med fel saker.”
