[150930] Två starka kvinnoporträtt som tagna ur ett antikt drama dominerar nu Göteborgs största teaterscener i var sitt nervpirrande konstverk. Världssopranen Nina Stemme som Alicia i Notorious på Göteborgsoperan och Nina Zanjani som Hedda Gabler på Stadsteatern gestaltar karaktärer som har en del gemensamt – döttrar till mäktiga fäder, älskade av två män och drivna av modet att handla.
Musikaliskt och språkligt äventyr
Nästan sju år har gått från beställning till premiär på Göteborgsoperans uppsättning av Notorious. Det kan kanske förklara varför det så sällan görs nya svenska operor. Att därtill initialt ha försäkrat sig om en världsstjärna som Nina Stemme i den bärande rollen gör att intresset för Hans Gefors´ och Kerstin Perskis översättning till opera av Hitchocks thriller från 1946 väckt så stora förväntningar också utanför Sveriges gränser. Så är det också ett musikaliskt och språkligt äventyr.
En enorm klangvärld från orkesterdiket bryter tystnaden och varslar om att vi befinner oss i ett musikaliskt landskap av ovanligt slag under dirigenten Patrik Ringborgs säkra ledning med en orkester som är berikad med inslag som vanligtvis inte förekommer i operans orkesterdike. Ringborg fick uppdraget redan 2011 och har följt komponerandet sedan start. Om verkets tillkomst från ax till limpa med intervjuer och även hela librettot finns på pränt i ett, till och med för Göteborgsoperan, ovanligt generöst program, som gärna bör studeras på förhand. För har man inte sett filmen och även om det sjungs och talas på svenska så kan man behöva hjälp att hänga med, utöver textmaskinen.
Den gudabenådade sopranen Nina Stemme utför, som operans epicentrum i rollen som Alicia, ett enastående kraftprov såväl över ett brett och krävande tonalt register som i sin sceniska gestaltning. Hon förekommer i alla utom två av de 22 scenerna i det 2,5 timmar långa verket. Alicias uppgörelse med en dominant fader, som grips och döms till fängelse som nazispion, är en stark inledning till det fortsatta skeendet. Att Alicia själv inte har det bästa rykte utan, som titeln Notorious betyder, är ökänd både för sitt drickande och sin aptit på män får förklara de snabbt uppblossande känslorna för verkets manliga huvudroll, agenten Devlin i den mångbeprisade barytonen John Lundgrens tolkning. Också till rollen som Alex Sebastian har man värvat en pristagare tillika hovsångare sedan 2013, tenoren Michael Weinius. Han har bland mycket annat tidigare samarbete med Hans Gefors i operan Vargen kommer från 1997. På såväl gott som ont har de två älskarrollerna till sina karaktärer avskärmats från sina filmiska förebilder. Men samtliga roller har givits sin särskilda musikaliska karaktär av en tonsättare med Per Nörgård bland sina inspiratörer och som gärna också infogar blinkningar till populärmusiken.
Extra tillspetsad i intrigen är mezzosopranen Katarina Karnéus som Alex Sebastians svartsjuka och klarsynta mamma, en roll som tycks ha inspirerat både tonsättare och librettist till en särskild kryddning såväl vad gäller sång som temperament och nya ord. Kerstin Perskis libretto är över huvud taget en språklig bedrift.
Scenografiskt påminns man om filmen verket igenom och i viss mån till överdrift genom sina många blinkningar till förlagan och dess skapare. Sten A Olssons stiftelse för Forskning och Kultur har visserligen möjliggjort ett så stort företag som detta genom en donation på fem miljoner kronor. Det kan dock samtidigt ha inspirerat till en viss scenisk överbelastning, som visserligen roar men också hotar skymma handlingen. Men en svensk solistkvartett av världsklass som till Göteborgsoperans fantastiska orkester tolkar ett nyskrivet svenskt operaverk efter en av filmbranschens stora ikoner är skäl så det förslår att ta för sig.
Med kniven på strupen
För den som trängtar efter fräscht tolkade klassiker har Göteborgs Stadsteater just nu svaret. Emil Graffmans uppsättning på Nya Studion av Ibsens Hedda Gabler sätter kniven på strupen från första stund med ett avskalat och laddat spel i en minimalistisk scenografi.
Ett monumentalt porträtt av Hedda Gablers pappa generalen bärs ut och in från en plats i vardagsrummet i det nygifta parets nya hem, innan någon möbel ens kommit på plats. Symboliskt nog är det avlägsnat just när Hedda senare kräks som tecken på havandeskap inför den plats där det hängt. Att denna Hedda haft en kärlekslös och auktoritär uppväxt kan man väl ana sig till. Hon är bortskämd och krävande men otillfredsställd, har just gift sig med en man, Jörgen Tesman, som hon mest tycks förakta och har en tidigare älskare, Ejlert Lövborg, som också bär på ett oförlöst barn, ett manuskript som försvinner.
Det är en oerhört skickligt skapad och symbolfylld intrig, som från början inte fick publiken med sig men idag är en av Ibsens mest spelade pjäser.
Nina Zanjani, som tidigare hyllats för sin fröken Julie, bevisar än en gång sin storhet när det gäller att finstilt och precist gestalta ett oförlöst kvinnolivs själsliga tillstånd. Ibsens generalsdotter är dock långt ifrån Strindbergs dito. Julie tar visserligen också livet av sig, trängd i skammens namn, medan Hedda gör det i trots och som bevis på ett mod och en handlingskraft som hon saknar hos sina män. Med en av faderns efterlämnade pistoler gör hon det Eilert Lövborg inte gjort. Dessförinnan har Nina Zanjani bjudit på en enastående finstilt gestaltning av den borgerlighet hon tycks fostrad i. På ett ögonblick tillkämpar hon sig ett charmerande och generöst yttre allt medan man anar demonerna som härjar inombords i oviljan att hantera en instängdhet som kan ses som en fortsättning på den tidigare dottertillvaron.
Fredrik Evers som Jörgen Tesman och Eric Ericson som Ejlert Lövborg tillhör visserligen Stadsteaterns ensemble sedan länge men tycks här valda för att kunna göras till förväxling så lika som möjligt, vilket inbjuder till en feministisk tolkning av uppsättningen.
Det finns många anledningar till varför publiken rusar till den här välgjorda föreställningen.
