[150928] 
Man kan inte förstå vad skönhet är utan att ha frid i sinnet, och man kan inte närma sig sanningen utan att vara rädd.
Hur skulle vi, som är födda och som levt i ett land som har varit förskonade från krig i tvåhundra år, någonsin kunna sätta oss in i hur det är att leva i det helveteskaos som ett krig rimligen innebär?
Det är ytterst få saker, om något, som kan få mig så vansinnig, uppgiven och sorgmodig som krig och allt som hör till och möjliggör ett sådant. Till exempel hur högt uppsatta militärer, alltså en massa ”vuxna” män sänder ut soldater av skilda slag, alltså en massa unga män (ibland rent av pojkar) att döda varandra. Skit samma om de anfaller eller försvarar någon landbit nånstans, någon religiös- eller politisk åskådning som inte tål andras ifrågasättande. Och jag blir galen när jag tänker att en massa intelligenta (?) och välbetalda män sitter i fina kontor och konstruerar, tillverkar och säljer allehanda vapen för att alla dessa unga män skall bli till kanonmat, och som därtill mal sönder folk och infrastrukturen i de samhällen som drabbas. I min upprördhet undrar jag varför inte någon, förslagsvis FN, förbjuder hela skiten. Jag menar, kan man stämma en cigarettillverkare på miljoner dollar för att man fått lungcancer efter att ha rökt i trettio år, borde man också kunna stämma länder eller vapentillverkare/försäljare som stympar eller dödar människor runt om vårt klot. Puh, jag blir alldeles matt bara jag skriver det här…
Eftersom krig i min värld är något så absolut sinnesrubbat är det närmast som gjort för att skapa surrealism eller absurdism ur. Och det har den irakiske författaren Hassan Blasim tagit fasta på i sin novellsamling, Irakisk Kristus, som är den första av hans böcker översatta till svenska. I det här fallet flyhänt från arabiskan av Jonathan Morén.
I en blandning av sorg och uppsluppenhet, ilska och absurda händelser och infall, i groteskt realistisk verklighet och saga och spännande filosofiska idéer får vi möta en rad figurer. I krigens Irak, bland asylsökande i Malmö, vid ett mottagningscenter i Ungern, eller i ett öl- och jointindränkt Finland, där Blasim bor sedan drygt tio år. Även om berättelserna ”handlar” om en rad varierande saker och människor ligger alltid krigen och deras verkligheter som en bordunton i fonden. Krig påverkar allting, verkligen allt, och är det ens möjligt att fly? Nog tar man med sig sina erfarenheter och känslor även till andra länder och ställen, och man undrar om det går att bli befriad en dylik bakgrund.
Det börjar med en novell om en tävling, där folk får komma med sina berättelser och där de ”bästa” belönas med att bli radiosända. Det är på ett plan en smart inledning på en samling noveller där berättelserna verkligen står i centrum. Om man skall vara gnällig kan man säga att det kanske egentligen inte är mycket till noveller, vad formen beträffar. Istället staplas berättelserna på och till varandra, och berättas ofta i en flaxig och associativ stil. Men stundvis också i en stramare poetisk, eller i klassisk sagoton.
En flyende man i dagens Irak ramlar ner i en grop eller kanske brunn där en eremitliknande man bor. Vid hans sida ligger liket av en rysk soldat som stupade i finska vinterkriget. Ett par som kan få knivar att försvinna, och en kvinna som lockar fram dem igen. Två svårt sjuka män sitter och ser ut genom fönstret från sjukhuset, hur de iakttar det ofattbara som händer där utanför. Någon får asyl i Holland och tar sig namnet Carlos Fuentes, för att skapa sig en ny identitet och ett nytt liv.
Det är inte allt jag greppar. En del av det surrealistiska/absurdistiska, och viss symbolik går mig förbi. Har ett galet infall någon ”djupare” mening, eller är det ”bara” ett galet infall? Jag är inte alltid säker. Men det gör mig inte så mycket, det finns massor kvar att suga åt sig av. Bland annat en del spännande idéer ”Ja, jag tror på drömmar mer än jag tror på Gud. Drömmarna tränger in i en och ger sig av, och sen kommer de tillbaka och har med sig nya frukter.” Han menar att konsten gror ur drömmarna ”Om till exempel en poet i Finland skriver om ensamhet, så kan hans dikt bli till en dröm hos någon som sover någon helt annan stans på jorden.” Mannen föreställer sig ett drömmarnas sökmotor, ungefär som Google. Hur man i sökningen kan få reda på ur vilket konstverk ens dröm ursprungligen fanns, i en dikt eller tavla eller stycke musik.
Jag vet inte om det har med ton och stil att göra, men ibland får jag känslan att jag inte enbart befinner mig i Irak utan även i forna Jugoslavien eller i Latinamerika. Men kanske det bara bekräftar det universella med att drabbas av krigets fasor.
”Vi gick genom de leriga grändernas mörker. De torftiga husen höll andan efter att ha blivit piskade av stormen. Det fanns bara sovande människor som låg och drömde där. Allt var genomblött och låg omkringkastat. Den kyliga vinden som hade lekt sig fram genom labyrinten av gränder under kvällen växte till sig i styrka, och det blev kallare i det fuktiga kvarter där jag skulle leva och dö. Ofta tänkte jag mig kvarteret som ännu en av min mors alla avkomlingar. Det luktade som de, och var lika eländigt. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin betraktat min mor som en människa. Hon satt bara och tjöt i ett hörn av köket, som en hund som man bundit fast innan man ska straffa den. Min far vräkte en ström av förbannelse över henne, och när hon efter en lång stund inte stod ut längre började hon jämra sig med hög röst:
`Varför, Gud? Varför? Ta mig härifrån och befria mig!´ ”
