[150915] ”Ingenting är mer värdefullt än frihet och oberoende”. Med dessa ord utropade Ho Chi Minh Vietnams självständighet för sjuttio år sedan. Men det skulle dröja fyrtio år innan självständigheten (Doc Lap) och landets enande (Giai Phong) kunde förverkligas. Först måste vietnameserna kasta ut de franska kolonialisterna och sedan besegra de amerikanska inkräktarna.
Den svenske diplomaten Kaj Falkman har i sin bok Ekot från Vietnam framför allt skildrat de dramatiska åren i slutet av 60- och början av 70-talet, då Sverige på olika vis agerade för att få slut på den amerikanska aggressionen. Vårt lands politiker och diplomater spelade en viktig roll för fred i Vietnam på vietnamesernas egna villkor. Författaren var under dessa år centralt placerad i händelsernas centrum. Falkman var beskickningschef i Hanoi och senare svensk observatör vid Parissamtalen. Han fick då tillfälle att träffa och föra personliga samtal med legendariska vietnamesiska politiker som exempelvis premiärminister Pham Van Dong och PRR:s utrikesminister Madame Binh.
Innan Falkman började skriva sin bok reste han till Vietnam och återsåg platser som är starkt förknippade med frihetskampen och med hans diplomatiska insatser i landet. Men inte bara det. Han diskuterade sina idéer om en bok med Madame Binh. Hon, som var en viktig ledargestalt i den vietnamesiska kampen för oberoende. I boken återges en intervju med henne, där hon framhåller att det har skrivits många böcker om Vietnamkriget där fransmän och amerikaner har erkänt sina misstag men alltid undvikit frågan om sin, dvs. angriparnas, skuld.
Detta påpekande blev en central tanke i Falkmans bok. I bokens inledningskapitel berättar han t.ex. om ett möte våren 1970 på UD med amerikanska pilothustrur. De ber Sverige att utnyttja sina kontakter med Hanoi för att ta reda på vad som hänt med deras män. Vid detta möte gör Falkman något oväntat, som starkt illustrerar temat om angriparnas personliga ansvar och skuld. Utan att mästra sina läsare lyckas diplomat Falkman med att på återhållet språk visa angriparnas – LBJ, McNamara, Nixon och Kissinger – ihåliga och arroganta argument för att fortsätta aggressionskriget mot det vietnamesiska folket. Ingen skuld och förmodligen ingen skam vill de kännas vid.
En stor del av bokens sidor tar upp de amerikanska urskillningslösa bombningarna norr om den 17:e breddgraden och framför allt terrorbombningarna av Hanoi julen -72. Förutom författarens egna upplevelser av kriget har han fått tillgång till Jean-Christophe Öbergs minnesanteckningar från dennes arbete i Nordvietnam. Ambassadör Öberg kom att spela en viktig roll i det svenska självständiga diplomatiska agerandet under kriget. Falkman använder hans minnesanteckningar till att på ett gripande sätt förmedla den oerhörda rädsla som vietnameserna måste ha känt när de amerikanska B52-orna spred död, förstörelse och skräck hos människorna i Hanoi.
Hos mig, som var engagerad i solidaritetsarbetet med FNL för Vietnams folk, infann sig ständigt en existentiell fråga: ”Hur kunde vietnameserna stå emot världens starkaste militärmakt?” Svaret måste enligt Falkman sökas i den vietnamesiska kulturen. Ett enat folk kan inte besegras, inte ens av världens mest teknologiskt utvecklade och militärt utrustade land. Men varifrån fick vietnameserna sin fasthet och enighet? I Ekot från Vietnam belyser Kaj Falkman den nationella kampen, som vietnameserna alltid har fört oavsett vilket väderstreck angriparen kom ifrån.
Läsaren får i filosofiska och religiösa textutdrag, i nyskriven poesi och i levande intervjuer bekanta sig med vietnamesisk kultur. En kultur som vittnar om folkets okuvliga kraft och oerhörda ansträngningar för att själva få utforma sin framtid och sina liv. I boken beskrivs vietnamesernas fasta övertygelse att kampen för frihet och oberoende var värd de allra största offer. Kaj Falkman lyckas finstämt och elegant visa sin personliga beundran för vietnamesernas kamp och sin starka kritik av den amerikanska aggressionen.
Ekot från Vietnam borde läsas av alla som vill lära sig om Vietnams mångåriga kamp mot de franska och amerikanska angriparna för att förverkliga drömmarna om frihet och oberoende. (Särskilt alla ”FNL-are” kommer med glädje och värme att läsa boken med en känsla av att vi stödde en rättvis kamp.) Boken ger också utmärkta exempel på att vårt land vågade föra en självständig utrikespolitisk kurs, där folkrätt och humanism utgjorde grundbultar i agerandet. Då fanns det ingen plats för sneglande åt olika håll eller tassande inför supermakter. Då vågade Sverige hävda sitt motstånd mot förtryck och mot tron att militära maktmedel kan lösa konflikter. Läs en bra bok!
