[150907] Lättviktig till sitt innehåll kan man kalla höststarten på stadens största teaterscener med Markurells i Wadköping på Stadsteatern och Gershwin-musikalen Crazy for you på Göteborgsoperan. I båda är det kärleken som styr. I övrigt inga likheter. Lustspelspräglad svensk klassiker på Götaplatsen och flyfotad dans- och kostymfest vid älven.
Med dagsaktuella bilder på näthinnan av verklighetens tragedier beger jag mig till premiär på Göteborgs Stadsteater. Där inleds säsongen med att släppa lös den fiktive herr Markurells som en påminnelse om att mutor, korruption, privilegier och skvaller inte är något som hör historien till ens i svensk offentlighet. Dan Ekborg och Carina M Johansson är en väl vald duo till rollerna som herr och fru Markurells och de gestaltar sina figurer tonsäkert utan att tyckas snegla på sina föregångare. Men störst behållning har jag av Mia Höglund-Melin som grevinnan de Lorche i en parodisk spelstil som balanserar mellan fars och satir.
Dennis Sandins regi och Dennis Magnussons bearbetning (av vilken dramatisering framgår inte i programmet) förhåller sig tidstypiskt i kostym och scenografi och lekfullt till en handling, som blir allvar först i fråga om faderskapsproblematiken. Den stora vridscenen fungerar som en roterande huskropp, som likt en adventskalender öppnar luckor till dels hela interiörer eller småluckor för enstaka personer som för tillfället har talan.
Det är en ovanligt händelserik dag denna 6 juni 1913, då den nyrike uppkomlingen och värdshusvärden Harald Hilding Markurells dyrkade son Johan ska ta studenten. Johans tveksamma odds tvingar Markurells att ta till sin plan B till sonens hjälp och en mutskandal är i vardande. Många lyfta stenar hinner avhandla diverse ekonomiska skumraskerier och privata hemligheter innan beskedet kommer att alla studenter klarat sig. Pjäsens peripeti blir också kvällens starkaste scen, när det slutligen går upp för Markurells att Johan inte är hans biologiska son. Alla har vetat utom han…. Dan Ekborg gestaltar detta med ett så laddat uttryck av introvert bestörtning, att farsstämningen övergår i djup sorg.
Det står helt klart att Hjalmar Bergman i sin samhällskritik står på kvinnornas sida. Med den knipsluga klassresenären grevinnan de Lorche och den jordnära och kloka fru Markurells målar han två diametralt olika men starka kvinnoporträtt som fond till de förlöjligade mansfigurerna, dit då också Sven-Erik Gustavsons frisör hör. Både Mia Höglind-Melins grevinna bredvid Johan Grys vänsterprasslande greve och Carina M Johanssons fru Markurell framställs så tydligt som sina mäns oumbärliga och överseende stöttepelare.
Överdådig stepp- och kostymfest
Den steppande, tjugohövdade dansensemblen i Mattias Carlssons uppsättning av Crazy for you på Göteborgsoperan lär känna sig på mammas gata. För här både handlar det om och utspelar sig på en teater. Med få undantag är de dansande och sjungande artisterna utbildade i Göteborg och har fyllt på med en hel del erfarenhet sedan dess. De har klarat audition också till denna rejält krävande och färgsprakande uppsättning.
För berättelsens huvudperson med Fred Astaire-drömmar, Bobby Child (översatt till Barn), går det sämre att få delta i audition hos New Yorks teaterkung, Bela Zangler. Alternativet blir att på order av sin rika mamma dra till en tidigare blomstrande guldgruveort i Nevadaöknen. Men guldet har tagit slut. Kvar är en skara sysslolösa cowboys, lättretliga med fingret nära avtryckaren, stångandes fysiskt och verbalt i stadens enda bar. Där finns också ett hotell utan gäster och en teater med obetalda skulder till den bank som Bobbys mamma (Monica Einarson) äger.
Bobby, en drömroll för ett Fred Astaire-beundrande stepp-proffs som Denny Lekström, har i uppdrag att ta hand om situationen. Blir genast kär i hålans enda kvinna, Polly Baker, rappt och säkert porträtterad av Jenny Holmgren. Polly är uppvuxen på teatern och vägrar tro på den av banken utsände Bobby Barns försäkran att han vill rädda teatern. Där tar en karusell vid med förvecklingar, förklädnader, förväxlingar och farsartade scener, som när kofösare ska bli dansartister på nolltid och Bobbys fästmö sedan gammalt (Elisabeth Hammersböen Rustad) dyker upp, redo att sabotera Bobbys plan.
Det är stundom riktigt roligt. Tillsammans med de tio kvinnliga dansarna, follies, inkallade från New York, blir det, med de i danskonst lättlärda männen, snart en ensemble på tjugo som svarar för en rad fartfyllda och humoristiska dansnummer till det ena efter det andra av i alla fall för en äldre publik välkända Gershwinmärkta örhängen. Många påkostade kostymbyten blir det. Och kostymdesigner Paul Edwards lär ha släppt alla hämningar när det gäller färg- och mönsterkrockar, vulgaritet och överdådig glitter- och plymprakt. Med visst överseende för alltför amerikanska banaliteter är det för dansarnas skull man framför allt ska se denna crazy föreställning. Det sägs vara med denna musikal som Amerika utmanade London som musikalens huvudsäte. Lite svårt att tro.
