[150902] Vi som är forskare ska inte tillåta oss att tänka på vår samtid och framtid i förenklande termer. Vi ska inte göra världen mindre, utan större.
Med en konferens under våren, som gick under namnet Challenge the Past – Diversify the Future, ville jag och mina två kollegor Anna Foka och Adam Chapman som arrangörer visa på sambandet mellan gårdag och morgondag, och hur ett mångfacetterat förflutet öppnar upp för en mångfacetterad framtid. Deltagarna kom därför rustade för en kritisk diskussion om hur vi förmedlar det förgångna. Många är själva konstnärer, formgivare eller utvecklare, så med en utgångspunkt från de multi-sensoriska representationer och frågeställningar som ny teknologi möjliggör – där 3d-skrivare, laser-scanners, spelmotorer, samt förstärkt och virtuell verklighet endast utgör toppen på isberget – sökte de utmana eller ifrågasätta de konventioner vi inom de historiska vetenskaperna återger händelser, platser, kulturer och genus.
Den forskning som presenterades behandlade allt från historieacceptans i östeuropeiska sällskapsspel till etniska minoriteter i kinesiska museer, men alla enades i viljan att nyansera vår kunskap genom representationer som bryter sig fria från den begränsade repertoar av symboler våra rekonstruktioner vanligtvis är uppbyggda av, och att tillföra våra representationer ett större djup och mångfald.
De bidrag vi samlat i detta tema har alla ett unikt sätt att närma sig dessa frågor. Tayfun Öner presenterar det monumentala arbete han utfört inom projektet Byzantium 1200, där han under mer än tjugo år arbetat med att återskapa Konstantinopel år 1200. Alice Watterson skriver om hur kreativitet visat sig vara ett viktigt verktyg för henne i rekonstruktionsarbetet på Orkney. Jo Zalea Matias visar hur moderna och förutfattade meningar om manlighet och kvinnlighet format bilderna av den brittiska bronsåldern. Avslutningsvis tar Viveka Kjellmer upp doft som bärare av mening där hon argumenterar för mer kompletta och multi-sensoriska rekonstruktioner av det förgångna.
