[150902] Nya insikter i den komplexa processen att berätta om arkeologi genom att blanda framväxande digitala teknologier med kreativa metoder kan väcka intresset för hur vardagslivet såg ut för länge sedan.
Åter befinner jag mig på Orkneyöarna i norra Skottland, inbäddad i gräsbevuxna sanddynor vid havet. Under den gångna veckan har jag arbetat tillsammans med andra arkeologer för att gräva ut en förhistorisk bosättning som kallas ”Links of Noltland”. Här har jag intervjuat andra arkeologer för att kunna göra en illustration på baksidan av mitt anteckningsblock medan diskussionen ännu är i färskt minne och utgrävningarna är tydliga inför mina ögon. Jag blickar upp mot mina kollegor som är engagerade i sina egna kreativa tolkningar av vad vi ser. Kieran Baxter travar fram och tillbaka längs utgrävningen och styr en kamera som fäst vid en drake, medan Aaron Watson riggar en kamera för fotogrammetri, och John Was spelar in korta ljudklipp som fångar platsens atmosfär. Mina sockor är fortfarande fuktiga efter morgonenens aktiviteter vilka inbegrep att vada ut till en sandbank för att från ovan fotografera vågorna i den närliggande bukten och då nästan förlora kamerautrustningen i det plötsliga tidvattnet.
Hur hamnade jag på en avlägsen ö med en sådan eklektisk skara av forskare? Fyra av oss har arbetat tillsammans under några år och delar tanken att användandet av nya digitala instrument förändrar den arkeologiska vardagen. Nya digitala tekniker för att registrera arkeologiska utgrävningsplatser, som laserskanning och fotogrammetri, är fantastiska som tillägg till arkeologernas traditionella redskap. Men de för även med sig problem.
När jag 2012 ännu var forskarstuderande arbetade jag med en dokumentation med hjälp av en roterande laserskanner fäst på ett stativ. Medan skannern roterar sänder den ut ett laserljus som reflekteras tillbaka till utrustningen. Och, voilà!, så växer det fram en tredimensionell bild.
De data som skapas av dessa undersökningar har hög upplösning, är detaljrika och ger en autentisk digital representation av arkitekturen på utgrävningsplatsen. Men jag upplevde att min känsla för utgrävningen samtidigt äventyrades. För en arkeolog betyder undersökningen av en struktur normalt mycket tid med att umgås med varje detalj för att dokumentera dem. När man använder ett automatiserat instrument som en laserskanner bryts det viktiga tolkningsarbetet och distanserar fältarbetaren från sitt studieobjekt. Jag hamnade i en vetenskaplig turbulens. Tolkningen av mänskliga erfarenheter är kärnan i den arkeologiska undersökningen, så alltför omfattande användning av teknik begränsar den typ av observationer som jag gjorde på fältet och gör att jag distanserar mig från mitt studieobjekt.
Något måste förändras. För mig är arkeologisk visualisering ett komplext område av forskning som balanserar mellan fakta, tolkning, vetenskaplig dokumentation och berättande. När jag utförde min forskning vid Glasgow School of Art uppmuntrades jag att betrakta mitt forskningsproblem från ett annat perspektiv och jag kände mig manad att försöka närma mig frågan på ett kreativt sätt.
Vår lilla forskargrupp började med att göra en tolkande film om det mänskliga arvet, kallad Den digitala bostaden, under åren 2012–13. Vi använde oss av den förhistoriska bosättningen Skara Brae, bebodd för mer än 4000 år sedan av folk som byggde gigantiska monument över hela Orkney under yngre stenålder – som Brodgars Ring och stensättningarna i Stenness och Maeshowe för att nämna några. Dessa samhällen tolkade världen på ett helt annorlunda sätt än vi gör idag. Med det i bakhuvudet ledde jag vår lilla forskargrupp i vad som skulle bli ett flertal resor till Orkney för att gemensamt söka svar på denna utmanande och arkeologiskt betydelsefulla miljö.
Varje medlem i gruppen hade speciell kunskap av något slag, som min bakgrund med laserdokumentation i 3D till kunskaper om video och fotografering med drake, ljuddokumentering och traditionell teckning. Genom att blanda medier på detta sätt tillät vi oss att ge experimentella och kreativa svar om utgrävningen då arkeologisk dokumentation och vetenskapliga data sammanfördes med sensoriska upplevelser till ett enhetligt berättande.
Filmen förflyttar tittaren från ett fågelperspektiv på dagens ruin till en virtuell representation av boplatsen under förhistorisk tid, där kameran undersöker underjordiska gångar som slingrar sig mellan husen. Data från laserskanningen av området utgör grunden för representationen och rekonstruktionen av boplatsens fysiska struktur, men detta material byggs sedan på med hjälp av de olika färdigheter som medlemmarna i gruppen besitter. Fågelperspektivet som erhålls med draken används för att göra en beskrivning av det omgivande landskapet, med klippor, stränder och stensluttning, medan den konstnärliga utformningen utförs med hjälp av live-actionfilm och animationer som gräver djupare i upplevelsen av platsen.
Vårt arbete med Skara Brae öppnade för en fördjupad diskussion om processen att visualisera och samarbeta, vilket ledde till en livfull debatt inom det akademiska samfundet. Efter framgången med vårt arbete blev vi erbjudna att vidareutveckla arbetet vid Links of Noltland vid Westray 2013–15.
Till skillnad från Skara Brae, där utgrävningarna och mängden tolkningar gjordes på 70-talet, befinner sig Noltland fortfarande i en intensiv period av utgrävningar och nya upptäckter görs ständigt. Detta innebar ett skifte i sättet vi närmade oss bosättningen och dess berättelse. Genom att väva samman tidslagren och visualisera det nuvarande fältarbetet tillsammans med tolkningar av arkeologiska data, ville vi att utgrävarna skulle få en röst och närvaro i det material som producerades. Ett av de ständiga strävanden med arkeologiska rekonstruktioner är att vi som arbetar med att skapa dem ofta kallas in först i slutet av projekt och får därför sällan ta del av fältarbetet medan det pågår. Så för mig betydde möjligheten att umgås med arkeologerna under utgrävningarna av Noltland att vårt team kunde diskutera tolkningen innan de erfarenheter och tolkningar som dragits av arkeologernas delats upp i olika slags kategorier och kokats ned till rapporter, kartor, datatabeller och fotografier.
I grunden är dessa forskningsprojekt öppna beskrivningar vars tyngdpunkt ligger på livet och arbetet med utgrävningarna där tolkningarna successivt utvecklas. Jag känner att syftet med vårt arbete är att utmana och vara konstruktiva genom att öppna nya banor i sättet att tänka inom ramen för det arkeologiska materialet. Genom processen med vårt projekt vill vi betona att trots att ett mer kreativt sätt att närma sig utgrävningarna kan vara svårare att kvantifiera på samma sätt som ett systematiskt samlande av data, gör det inte tolkningen mindre relevant.
Från min utsiktspunkt på toppen av sanddynen i Orkney kan jag reflektera över vad jag lärt mig genom mitt arbete inom gruppen under de gångna åren. Jag ser nu mitt arkeologiska arbete tydligare och erkänner värdet av kreativitet jämte den vetenskapliga praktiken. Den vetenskapliga metoden söker data och svar, medan den kreativa processen istället försöker hitta nya frågeställningar och att undvika etablerade stereotyper. Den tolkande visualiseringen kan som kreativ praktik visa sig ge en ärligare reflektion av den månglagrade, tolkande och tvetydiga processen i arkeologisk utforskning. Arkeologi är en mycket visuell verksamhet och har en lång tradition av att använda och skapa bilder. Sättet vi kommunicerar vår tolkning av en arkeologisk sajt är under fortsatt utveckling, och genom nya tekniker för datainsamling och digitala rekonstruktioner börjar vi successivt förändra sättet att visualisera dessa tolkningar av det förgångna.
