[150828] Pixar tar en paus från sin massproduktion av kommersiella uppföljare och spinoffs med enda syfte att skapa möjligheter till merchandise för att istället satsa på vad som kan vara deras mest originella idé till dags dato.
Jenny är den mest normala av alla Pixars protagonister. Hon har inga i hemlighet levande leksaker, hon är inte blivande regent av Skottland; hon är så alldaglig som en elvaårig flicka kan bli. Det som gör berättelsen intressant är för en gångs skull inte händelseförloppet som sådant, utan snarare hur man väljer att framställa det: vi tittare får nämligen en inblick i Jennys mentala processer.
I hennes huvud finns det fysiska manifestationer av hennes fem grundkänslor: glädje, sorg, ilska, rädsla och äckel, och det är samspelet dessa aktörer sinsemellan som avgör hur Jenny skall reagera på inkommande stimuli. Alla minnen färgas av den känsla som hanterade situationen ifråga (varför ett minne för all framtid associeras till en specifik sinnesstämning) varefter minnet arkiveras i hennes minnescentral, där ett litet antal s.k. ”kärnminnen” definierar Jennys personlighet. Filmen tar vid när Jennys familj flyttar till en annan stad, olik den där hon växt upp, något som riskerar influera hennes minnen och därmed även hennes personlighet, vilket de fem grundkänslorna måste förhindra.
Det var länge sedan Pixar var lika nyskapande som med Insidan ut, och de utforskar sin idé in i minsta detalj. Ju mer protagonisten Glädje utforskar Jennys hjärna, desto mer nyfiken blir man på vad hon skall stöta på härnäst. I andra filmer hade detta lätt kunnat leda till innovation för sakens skull, en meningslös gimmick efter en annan, men tack vare Pixars skickliga hantering av alla nya ”kognitiva aktörer” känns det aldrig som effektsökeri, utan snarare en successivt framskridande presentation av olika komponenter i ett övergripande nätverk där allt samspelar.
En del av detta presenterades inte alls i marknadsföringen av filmen, vilket enbart förhöjer upplevelsen. I Brave visade det sig vara ett ödesdigert misstag att undanhålla för mycket information eftersom filmens plot visade sig vara otillfredsställande generisk med tanke på vad man valde att betona i filmens trailers, men i fallet Insidan ut är det på ett sätt inte nödvändigt att bistå med bakgrundsinformation redan innan man hamnar i biosalongen, eftersom det hade varit att förklara det uppenbara. Alla med en vag uppfattning av hur människans kognition fungerar vet redan vilka verktyg filmskaparna kan använda sig av, behållningen ligger snarare i ett se vilken komplex process de fastnade för och vilka aspekter de väljer att betona för att kunna presentera den på ett begripligt (och framförallt underhållande) vis som tilltalar såväl barn som de stackars föräldrar som släpats med mot sin vilja. De äldre i publiken kan således njuta av en genomtänkt (om än förenklad) representation av mänsklig psykologi medan den yngre skaran får skratta åt alla färgglada gubbar som springer omkring kors och tvärs.
Insidan ut är utan tvekan en av Pixars bästa filmer någonsin. Efter flera år av besvikelser är det uppmuntrande att dessa mästare inom barnfilm äntligen tar sig i kragen och gör vad ingen annan nutida aktör gör lika bra (ursäkta klyschan): levererar en underhållande och tänkvärd film för hela familjen.
