[150827] 
När tidningarna började lägga ut sitt material gratis tillgängligt på internet blev det inledningen på den kris som kan leda till att traditionella massmedier försvinner och med dem journalistiken om man med det avser granskande och klargörande information, framställd under villkor av vissa särskilda publicistiska etiska normer.
På nätet pågår just nu en desperat kamp där tidningsföretagen, eller mediehusen, försöker att få affär på sitt utlagda material genom att visa skeptiska annonsörer att där finns länkar som genererar många klick och där det alltså kan löna sig att lägga en annons. Detta är bakgrunden till författaren och kulturjournalisten Ulrika Kärnborgs bok Klickokratin, där hon försöker ta det stora greppet om situationen i en personligt hållen och reportageartad form.
Inledningsvis beskriver hon turerna kring ett av de mer uppmärksammade fallen där ett medieföretag i krisens spår sväljer ett annat, Sydsvenskans köp av Helsingborgs Dagblad. Det blir en fallbeskrivning som lägger i dagen många av de följder som tidningsvärlden nu är bara alltför bekant med. Uppsägningar av redaktionell och teknisk personal, nedläggning av kultur- och ledarredaktioner, utarmning av den lokala bevakningen. Ulrika Kärnborg intervjuar bland andra Helsingborgs Dagblads profilerade kulturchef Gunnar Bergdahl, som konstaterar att cynismen råder men själv kommer han väl ut med avgångsvederlag och nära till pension.
Värre är det för många andra, och det är en smula förvånande att universitetens journalistutbildningar fortfarande lockar många studenter. Ulrika Kärnborg gör en historisk återblick på journalistyrkets utveckling och professionalisering i ett kapitel som jag tycker är bokens bästa, även om det inte är det mest alarmerande.
Journalistutbildningen akademiserades jämförelsevis sent och yrket har aldrig skyddats av någon legitimering eller haft någon skyddad arbetsmarknad. Desto enklare är det nu för klickjagande mediechefer att fasa ut kunniga journalister och ersätta dem med folk som gjort sig kända för drastiska åsikter och är formuleringsglada. De bör också funka i tv och i poddar som tar alltmer plats i utbudet på mediernas sajter.
Ulrika Kärnborg ger sig också på att sätta mediekrisen i ett större sociologiskt perspektiv, där eventuella mer djupgående beteendeförändringar än de redan iakttagbara kan medföra helt nya förhållningssätt till bland annat mediekonsumtionen. Insocialiseringen i en värld där budskap är korta, kontakter med andra som regel medierade och där sociala gemenskaper kan växla mellan intressen som har en tillfällig eller situationsbunden karaktär kan leda till att längre och mer komplexa texter helt enkelt inte förmår väcka någon uppmärksamhet. Det blir meningslöst att försöka förklara svårare sammanhang eller ge allsidig information om till exempel en politisk konflikt.
Då är journalistiken som vi fortfarande trots allt känner den död. Till det kommer att massmedierna tilldelats en nyckelroll i det demokratiska samhällets funktion. Ulrika Kärnborg citerar Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, som får avsluta boken med att säga att man inte kan tänka sig ett fungerande demokratiskt samhälle utan en fri press.
Man kan ha en del invändningar mot Ulrika Kärnborgs metod, hon skriver avgjort mer anekdotiskt än systematiskt, det märks att hon är kulturjournalist och inte granskande reporter. Hon förlitar sig ibland på hörsägen utan att verkligen checka upp om vad som sagts stämmer. Mattias Göransson, redaktör för tidskriften Filter, säger i boken att Göteborgs-Posten avsiktligt gör en usel nätsajt därför att man vill styra över folk till papperet, vilket kan leda till att man snart finns varken på nätet eller på papper. Men stämmer det att Göteborgs-Posten, som redan genom sitt moderbolag Stampens huvudlösa affärer dragit på sig ett rykte som särdeles stratetiskt omdömeslös, gör på det sättet?
Så kan väl jag som litteraturkritiker få komma en med egen reflexion. Ulrika Kärnborg som gärna kritiserar Aftonbladets kultursida morrar här över att där finns alldeles för få kritiker som också är författare. Med stöd av författaren och kritikern Magnus William-Olsson vill hon hävda att kritiker, liksom hon själv, också bör vara författare. Jag är inte så säker på att det är nödvändigt. Däremot tror jag det är väldigt bra om kritiker faktiskt vet en del om litteratur. Och är tillräckligt stilistiskt bevandrade för att kunna skilja på skrupellös och skrupulös, vilket Ulrika Kärnborg uppenbarligen inte kan.
Med detta sagt vill jag också säga att jag tycker det är värdefullt att Ulrika Kärnborg tagit sig an den här problematiken och gjort ett gott försök att klargöra situationens allvar.
