[150812] 
Aldrig förr har väl fantastiken och det mystiska överskridandet av tidens och dödens gränser varit mer trendigt än nu när vampyrer och zombies i mängd befolkar fiktionen såväl i böcker som på film och i tv-serier.
Nu ansluter sig Håkan Nesser till fantastikens utövare, dock mer med anknytning till gränsöverskridanden sådana som i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta än till den genre där de starkt sexualiserade odöda hör hemma.
Elva dagar i Berlin handlar om en ung svensk man som av sin far på dennes dödsbädd uppmanas att söka upp och till sin för länge sedan med en trubadur bortrymda mor överlämna ett skrin med hemligt innehåll. Arne Murberg är en gedigen karaktär men förståndsmässigt en aning seg sedan han i tolvårsåldern råkat ut för en skallskada när han dök på huvudet i vatten han trodde var djupt nog men som alltså visade sig inte alls vara det.
Samtidigt i en annan del av Europa växer en flicka upp med förkrympta ben. Som läsaren snart anar kommer Beata Bittners och Arne Murbergs vägar att mötas. Men, samtidigt på en annan plats, blir en vetenskapsman vid namn Litvinas utskriven från en mentalvårdsklinik. Han är i sina tankar redan sysselsatt med att fullfölja de gränsöverskridande experiment som han påbörjat och som genom en olyckshändelse gjort att han blivit intagen. Också Litvinas och Arne Murbergs vägar ska korsas, med skickelsedigra följder.
Det finns i Håkan Nessers böcker alltid en varm och levande berättarröst, handlingen flyter så lätt och obesvärat fram över sidorna att läsaren hålls fast i ett stadigt grepp. Detta för Nesser så utmärkande och tilltalande tilltal finner man också i Elva dagar i Berlin. Man följer den alltmer tillspetsade intrigen med odelat intresse, medan ett nytt skeende, med samma aktörer, fast i andra skepnader och för fyrahundra år sedan, börjar ställa till stora problem för Arne och Beata. Professor Litvinas förekommer även, i en bokstavligen talat inkvisitorisk roll.
Arne hamnar i Litvinas hypnotiska garn och i den förflutna tiden får hans alter ego Aron tillfälle att från ett hemskt öde rädda den unga Beata Greivald. Så småningom ska Arne och Beata i nutid begrunda det band som genom sekler bundit dem till varandra. Det är en mycket underhållande historia, och eftersom det är lätt och förmodligen frestande att vara putslustig genom att skoja med det tyska språket samtidigt som Arnes tyska, som han fått lära sig genom en kortkurs given av hans farbror Lennart inför resan, är rätt skräpig, tar Nesser chansen att roa genom att låta Arne säga sånt som Auf Wiederschnitzel eller Kleine Ahnung.
Jag vill nog mena att Elva dagar i Berlin är en av Nessers mest uppsluppna böcker, inte lika rolig som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, men mer språkligt tilltrixad. Är allt därmed gott och väl? Nja, jag tycker nog inte det. Det är helt enkelt svårt att finna någon särskild poäng med återkopplingen till längesedan – eventuellt – inträffade händelser. Hela historien med den galne professorn och hans experiment känns på något sätt onödig, konstruerad endast för att en historia ska berättas, inte för att historien ska berätta något.
Arne Murberg i all sin tafatthet är dock en mycket trivsam romanbekantskap, han står i en lång tradition av vilsekomna unga litterära män som på kringelikrokiga vägar och utifrån ibland hopplösa lägen söker lyckan och vinner den. Och som sagt, Håkan Nesser bjuder alltid på god underhållning.
