[150804] Sensommaren år 1944 utbryter en omfattande polioepidemi i New Jersey. Den unge fritidsledaren och idrottsläraren Bucky Cantor får uppleva hur fler och fler av barnen han leder i lek och sport insjuknar. Några blir partiellt förlamade. Några dör. Bucky Cantor är en god människa. Han börjar undra om han på något sätt bär skuld till att barnen blir sjuka genom att han leder dem i aktiviteter som innebär intensiv fysisk gemenskap.
Sådana är förutsättningarna i Nemesis, den bok som Philip Roth tydligt deklarerat kommer att bli hans sista, och som därigenom sätter slutpunkten för ett av 1900-talets mest betydande amerikanska författarskap. Roth, som är född 1933, har i decennier hört till de heta Nobelpriskandidaterna, men gör det kanske inte längre, sedan Akademiens massiva ointresse för de stora amerikanska författarskapen blivit mer och mer manifest. Vilket i sin tur leder till att både amerikanska och andra litteraturvetare och kritiker börjat undra om Akademien har någon gemensamt utövad omdömessvikt. Vid sidan av Roth borde namn som Thomas Pynchon, Don DeLillo och Paul Auster inte varit möjliga att förbigå.
Det är väl inte så många kvar som fortfarande minns den fasa de återkommande polioepidemierna utgjorde för föräldrar ända in på 1950-talet då vaccinet äntligen kom. Som alla svåra sjukdomar där orsakerna är okända liksom spridningsvägarna omgavs polion av ett moln av egendomliga myter. Det påstods till exempel att sjukdomen spreds genom att torra löv virvlade upp. Barnen skulle alltså absolut inte sparka runt löv. Inte heller skulle de äta fallfrukt i trädgårdarna, även så trodde man att polion kunde spridas.
Det faller sig naturligt att Bucky Cantor som lever i ett amerikanskt samhälle där religionen utgör ett fundamentalt orienteringssystem liksom många andra undrar om inte Gud har något med saken att göra. Till skillnad från de flesta andra är Bucky förbannad på Guds tänkbara insatser, han tycker helt enkelt att Gud gör ett väldigt dåligt jobb som låter barn insjukna i en så svår och handikappande sjukdom som polio. Han förmår ändå inte frigöra sig från den religiösa kontexten, att vara förbannad på Gud förutsätter trots allt att man tror att Gud finns.
Och där Gud finns och någon av de västasiatiska monoteistiska religionerna har inflytande blir begreppet skuld centralt. Och i anslutning till det frågan om möjligheten att upphäva skuld genom godhet. Och vad i sin tur den goda människan genom sin praktiserade godhet kan utsätta både sig själv och sina medmänniskor för. Finns det en gräns som överskriden förvandlar godheten till egennytta och hänsynslöshet?
Det är frågan som Roth bearbetar i sin roman. Som alltid skriver han lätt och pregnant, språket flyter störningsfritt och behagligt i kontrast till de villfarelser, lidelser och samvetsvåndor som förekommer hos textens människor. Bucky Cantor har en fästmö, Marcia, som älskar honom djupt. Hon ordnar så att han får en tjänst vid det sommarläger för judiska barn där hon själv arbetar som lärare. De gör romantiska alskogsutflykter per roddbåt till en liten ö i den närbelägna sjön, och framtiden ter sig ljus.
Men polioepidemin når också till lägret. En pojke som Bucky ägnat mycket tid åt att träna simhopp med blir sjuk, och självförebråelserna börjar åter hos Bucky. Har han tagit med sig sjukdomen, är han skyldig till en förbrytelse av existentiella dimensioner? Är han bärare av ett gudsbudskap, har han någon som helst rätt att vara lycklig? Han begär att man ska ta ett ryggmärgsprov, och det visar sig att han faktiskt bär på viruset. Snart blir han sjuk, och ställs inför nya samvetsfrågor, framför allt hur han ska förhålla sig till Marcia, som fortfarande älskar honom, och som inte bryr sig om hans invalidiserande förlamning.
Långt senare, år 1971, ska Bucky Cantor möta en av sina gamla skolelever, Arnie Mesnikoff, som tidigare framskymtat som skolelev och som poliooffer. Han är också bokens berättare, och har antagligen både som sådan och som människa betydande likheter med Philip Roth. Arnie klarade sig mycket lindrigt undan sjukdomen och lever ett normalt liv. För honom berättar nu Bucky Cantor om sitt liv, och hur han fruktar att råka ut för det som kallas postpoliosyndrom, som efter många år åter kan förvärra tillståndet.
Nemesis är en i klassisk mening tragisk berättelse, skriven i nära kontakt med både stora litterära urkällor, som till exempel pjäserna om den olycklige kung Oidipus, och till religiösa föreställningsvärldar och normsystem. En fin avslutning på en författargärning som medverkat till att i litteraturen definiera 1900-talet.
