[150726] Åter hörs stenhuggarslag på Bohus-Malmön och ett beundransvärt stycke scenkonst i sin genre är fött. Molnskockaren drog respektfullt undan regnjalusin över ön, när premiärnerverna skulle testas på alla medverkande i teaterspelet Stenriket.
Maria Hörnelius kröner sin långa teaterkarriär med manus och regi av ett verk som både berör och imponerar och framförs av en stor skara amatörer, sex professionella skådespelare, kör och nyskriven musik av Stefan Forssén.
Författaren Arne Lundgren torde nicka nöjd från sin himmel. Det var han som 2010 planterade idén om att skapa teater av hans romaner om livet på Bohus-Malmön. Året därpå dog han. Idén levde dock vidare, fröet grodde, grodden växte och slog ut i en fenomenal verksamhet, där det tycks som om hela ön ställt upp och bidragen rullat in till en budget på cirka tre miljoner kronor.
Scenbygget under ledning av Lars Jacob Jakobsson är en prestation i sig och ämnat att kvarstå som en permanent scen efter denna jungfruproduktion. Här finns plats på både höjden och bredden att skapa dramatik såväl i grupp som för enskilda framträdanden. På en hylla i berget huserar en del av Gaudiakören, som denna blåsiga och kyliga lördagskväll trotsade de usla förutsättningarna för att ge bästa möjliga rättvisa åt Stefan Forsséns ädla tonkonst, framförd också av en instrumental kvartett med skyddad placering i en av de två bodar som flankerar den stora naturscenen.
Av de två både litterärt och berättartekniskt rika romanerna Stenriket och Sillbrand på sammanlagt drygt 400 sidor har Maria Hörnelius skapat ett manus likt en snillrik väv. Böckernas handlingar slås lyhört och känsligt in i varandra som inslag i en varp. Fram broderas ett bohuslänskt arbetarliv för drygt hundra år sedan kring de två kvinnor som dominerar respektive bok, Margit från Stenriket och Hilde från Sillbrand, som Anna Persson och Mirja Burlin porträtterar med nerv och värme. Via dessa kvinnor speglas tillvaron på ön, som blev ett eldorado för arbetssökande i en industri som levde fram till 1970 – utsattheten, drömmarna, tillkortakommandena, avunden, den gäckande frihetslängtan, inbördes strider, motsättningar mellan fiskare och stenhuggare, mellan facket och storbolaget, avgrunden mellan mäns och kvinnors liv under dessa knappa och tämligen ogina villkor och inte minst om kärleken och döden. Humoristiska inslag saknas inte. Allt detta nedkokat till en två timmars föreställning kring en halv timmes paus. Klart att det ändå finns anledning att också läsa böckerna med kvaliteter som kräver att räddas från glömskan i en tid, då inte ens bibliotekarier på stads- och kommunbibliotek i Göteborg och Bohuslän reagerar igenkännande.
Ett monumentalt sceniskt inslag utgör den reslige dansaren, koreografen m m Bo Westerholm i rollen som den ständigt närvarande Döden. Ett genialt drag, som spar ord och ger konstnärlig och känslomässig tyngd åt det sceniska uttrycket. Rollen som den hetsige fiskargubben Isak har av Ingemar Carlehed, med bred teaterbakgrund, tonats ner till en småsur figur som sitter på sin kant och lagar nät medan spelet med fokus på stenhanteringen har sin gång. Till sin stora sorg får han erfara hur barnbarnet Linus (Felix Dahlgren) väljer berget framför havet men till följd av morfaderns slarv snart famnas av Döden. En av kvällens vackraste scener!
Victor Trägårdh är ett gott val till rollen som den ständigt havande och hostande Margits make Franklin. Båda får snart känna av att vara nykomlingar på ön. Det sker något litet överslag i burleskeri i en scen som ska illustrera stridigheter under strejken. Roligast har man åt Tomas Gren, när han i rollen som Kvamberg spelar upp en pantomim om kungligt besök på fartyget Drott. Ett gott regiarbete har mejslat fram de olika stenhuggarnas personligheter, flertalet gestaltade av amatörer från trakten. Fram träder skådespelaren Mats Blomgren i rollen som den milde Carl Abrahamsson med grusade visioner men som till slut röner framgång i sin blyga uppvaktning av berättelsens okuvliga klippa, Hilde, fiskargubbens dotter och den faderlöse Linus mor. Det är en roll som skådespelaren och sångerskan Mirja Burlin gestaltar med stor framgång, inte minst när hon framför Forsséns sånger. Stenriket skildrar ett stycke bohuslänsk historia som bör hållas levande. Missa inte den upplevelsen.
