[150707] 
När politiker debatterar ekonomi handlar det ofta om siffror. Egentligen borde det väl inte vara någon diskussion om rena siffror. En femma är en femma. Varför är de då oense i det mesta när verkligheten ska beskrivas?
Det enkla svaret är att en enskild siffra sällar bara är en siffra. Verkligheten kan målande beskrivas på olika sätt och med olika siffror. Siffror och statistik som hamnar i maktens motsägelsefyllda kraftfält. Men som med ett elektriskt spänningsfält kan det bli överslag i systemet och laddningens magi gå förlorad. Är det vad som håller på att hända med siffror och statistik, betraktade ur ett maktperspektiv?
”Vi älskar statistik i det här landet. Det gör jag också” uttryckte statsminister Fredrik Reinfeldt i Aktuellt 27 februari förra året. Hans kommentar ger intryck av att statistik är en allmänning som alla kan använda sig av, bara man vet var man ska hitta den. Men skenet bedrar. Statistik har även blivit försåtlig form av politik och maktutövande.
En politiker som Olof Palme associeras inte i första hand med siffror och statistik. På SSU:s kongress 12 maj 1964 myntade han begreppet ”Politik är att vilja” – eller för att vara mer exakt: ”Politik, kamrater, det är att vilja något”. Samma år kom han ut med en bok med samma titel. Begreppet markerar att politik i främst handlar om idéer och världsåskådning som vägledare till det framtida samhället. Här finns ingen motsättning till att ta del av statistiska undersökningar, men politik är den överordnade storheten. En parallell storhet och stöd för den politiska viljan är massorganiseringar av olika slag. Viktigast för socialdemokraterna har kanske fackföreningsrörelsen historiskt varit, men även lösare gräsrotsrörelser har haft betydelse. De förenade FNL-grupperna inspirerade Palme att tillsammans med Nordvietnams ambassadör demonstrera mot USA:s krigsföring i Vietnam. Argumentationen i kongresstalet hos SSU utgick inte från statistik utan från enskilda människoöden, som det som drabbat den ofrie torparen Jussi Koskela i Österbotten. Klassklyftor som förslavade de fattigaste var alldeles för uppenbar även utan noggrant uppmätta siffror som belägg.
Man kunde som Olof Palme driva en annan politik med en relativt självständig nationell ekonomi, som var fallet på 60-talet. Fredrik Reinfeldt har varit mer bakbunden dels av överenskommelser inom EU och av ett alltmer lättflytande globalt kapital som påverkar alla nationella ekonomier. Dessutom har all typ av produktion alltmer lösgjort sig från den nationella marknaden. Hur ska då makthavare, inte minst nationella politiker, orientera sig i det föränderliga landskapet? När de gamla maktinstrumenten inte längre fungerar behövs nya. Den nya politiska matematiken är ett av svaren. Kanske blir det tydligare om vi lösgör siffror och statistik från varandra och dyker ner i delstudier av samhället.
Förändringen började efter Palmes död och fick sitt tydliga genomslag på 90-talet. Ekonomhistorikern Ylva Hasselberg pekar på ett fenomen som gör Sverige till ett udda land i internationell jämförelse. Under 1900-talet har vi haft två separata eliter, en ekonomisk och en politisk. I andra länder har dessa eliter länge utgjort en enda gemensam. Här i Sverige har det vuxit fram en ”folkhemselit” med nära band till folkrörelserna. I vilket annat västland än Sverige kan en metallarbetare bli statsminister? Kan siffror och statistik vara ett kitt som håller samman de bägge eliterna i Sverige? Något oantastligt som tilltalar bägge grupperna. Lite långsökt, kan tyckas, men läs orden igen med detta filter: ”Vi älskar statistik i det här landet”. Här finns något att fundera över.
Under 1990-talet påbörjades flera viktiga förändringar i samhället som ännu inte låg i öppen dager, stimulerad av de internationella nyliberala strömningar som i sin tur triggats av den globala ekonomins framgångar. Nu satte privatisering på olika plan fart. Den offentliga sektorn särart ifrågasattes alltmer och en privatiseringsvåg startades inom vård, skola och omsorg. Många av allmännyttiga fastigheter såldes och köp av bostadsrätt fick som konsekvens en ekonomisk omfördelning i samhället av historiska mått – vilket bidrog till en förstärkt segregation i samhället. Samtidigt slog den första av flera ekonomiska kriser efter öppnandet av de nationella marknaderna igenom och fokus flyttade över till ransoneringar inom den offentliga sektorn, eller med andra ord nedmontering av den välfärdspolitik som vi trodde blivit en stabil storhet. Politikens argument blev alltmer omformade till matematiska tecken. Företagsledarnas och politikerns världsbilder och sätt att tänka började alltmer likna varandra. Politik var inte längre att vilja utan att välja rätt siffror.
På en sammandragning 1992 mellan företrädare för högskolevärlden och utbildningsdepartementet presenterade statssekreterare Bjarne Kirsebom de mekanismer som skulle styra högskolornas ekonomi framöver. Studenterna skulle strömma snabbare igenom systemet och högskolorna skulle få betalt i förhållande till antalet utexaminerade. Detsamma skulle gälla för forskarutbildningen. När en forskare hävdade att konsekvensen skulle bli att kraven skulle sänkas för att säkra högskolornas ekonomi, svarade Bjarne Kirsebom i affekt att så kunde man väl ändå inte göra, med andemeningen att det vore sabotage. Inga fler kommentarer yppades.
Bjarne Kirsebom sockrade de nya riktlinjerna med att höskolorna och institutionerna – i nyliberal anda – själva skulle få bestämma hur de skulle anta sina studenter. Vad han inte insåg var att resultatet förmodligen skulle leda till en kulturrevolution för hela den obligatoriska grundutbildningen. För vad säger att betyg uppfattas som det bästa antagningsinstrumentet? Tänk om skolan skulle börja fokusera på kunskap istället för betyg! Och vilken spretig ansökningsapparat som skulle byggas upp för antagning av nya studenter! Nu blev detta aldrig verklighet för efter kommande val blev det maktskifte och nye utbildningsministern Carl Tham insåg konsekvenserna och stängde dammluckorna. Så här i efterhand kan man uppfatta mötet som en manifestation av omvandlingen – ”The turning point” – från det gamla universitetets kunskapssyn till fokus på nytta och kontroll.
Ylva Hasselberg är forskare på universitetet i Uppsala och inte politiker, men hon menar att samma förvandlingsnummer som vi ser i samhället även gäller för forskarvärlden. Olof Palmes tal om idé och vilja inom politiken liknar delvis den kunskap som forskaren traditionellt besitter. Politisk vilja är en kvalitet, det går inte att förneka. Jag kan starkt gilla eller ogilla din vilja. På liknande sätt har forskaren en kunskap som de flesta inte kan förneka. Till skillnad mot politikern kan få personer utanför forskningsområdet ge relevant fackmässig kritik till forskaren. Men nu har möjligheterna att påverka forskningens inriktning öppnat sig.
De ekonomiska styrmekanismer som införts på universitetet har tvingat utbildningspolitiker och högt placerade administratörer att tänka i nya banor, som att försöka korta utbildningstiden genom att införa en premie för varje student som klarat sin examen eller kurs. Denna målstyrning, eller New Public Management, fokuserar på kvantitativt mätbara resultat och står i konflikt med den traditionella kvalitetsutveckling och forskning som sedan början av 1800-talet varit universitetens adelsmärke .Kalla det bildning. Men nu är universiteten insnärjda i marknadstänkandet logik och styrs alltmer med utvärderingar som går att sätta siffror på och som är jämförbara med andra universitets. Ylva Hasselberg uttrycker det kärnfullt i sin bok Vem vill leva i kunskapssamhället: ”Det som inte kan mätas kvantitativt finns inte och kan inte räknas som produktivt arbete”.
De tekniska högskolorna har länge varit nära knutna till marknaden och därmed gynnade av ekonomisk tilldelning från näringslivet. Med den växande kunskapsinriktningen på företagsverksamheter har även naturvetare och medicinare med sina forskningsprojekt kortat avståndet mellan forskning och industriell tillämpning. Forskning har därmed blivit strategiskt viktigare för näringspolitiken. Det gamla universitetet med sina autonoma forskare som själva avgjort vad som är kvalitet inom sina egna expertområden finner sig nu infångade av ett maktsystem som använder sig av kvantitativa metoder för att avgöra vad som är värt att lägga pengar på. Och det handlar om sådant som kan ge ekonomisk avkastning.
Nu när den nya maktordningen är nu genomförd är det fritt fram för utomstående eliter att påverka universiteten. Utbildningspolitiker kan i samverkan med näringslivets representanter bestämma vilka strategiska forskningsområden skattebetalarna ska satsa pengar på, för att i konkurrens med andra länder se till att skapa arbetstillfällen i Sverige. Sådan är förhoppningen.
Inom det europeiska högskolesamarbetet Bolognaprocessen möter man kravet från andra hållet med målet att studenterna ska vara anställningsbara. Det är förstås vanskligt i en tid när man inte vet vad som efterfrågas om tio år. Dessutom är det en grannlaga uppgift att sätta delsiffror på olika verksamheter för att försöka räkna ut vilken utbildning och forskning som kan ge det bästa utfallet. Problemet är att variabler utom kontroll får betydelse. Vad som görs i andra länder går ju inte heller att bortse ifrån. Kan det bli annat än kortsiktiga perspektiv som bestämmer inriktningen på utbildning i en sådan kulturmiljö?
Visst är det paradoxalt att alla – på goda grunder – talar om det framväxande kunskapssamhället. Med det måste man rimligen tala om en utveckling i kvalitativa termer. Men när det kommer till verkstad används alltmer kvantitativa mått för att styra utvecklingen. Någonstans i framtiden slutar det troligen med en kulturkrock. Kanske kan problemen med statistiska undersökningar förtydliga problemet?
II
Alla svenskar älskar statistik, säger Fredrik Reinfeldt. Men det är inte helt enkelt att förstå sig på dess väsen. Utifrån undersökning av en enda individ kan du inte säga så mycket om generella fenomen. Men om du gör en statistisk undersökning kan det plötsligt öppna sig oväntade sammanhang, som i sin tur kan leda till beslut inom exempelvis vårdpolitiken. Hur är det möjligt? Olle Häggström är statistiker, bloggare och forskningsdebattör. Han ger ett exempel på möjligheter till misstolkningar:
– Säg att du frågar om hjärtproblem, om badrumsmattans färg och om hundra olika saker. Då finns det 100×99/2, det vill säga nästan 5.000 par av sådana egenskaper. Så kollar man korrelationen och metoder för att säga när korrelationen är statistiskt signifikant. Gränsen är godtycklig men man har historiskt satt den till 0,05. Om man antar att det inte finns något samband är sannolikheten högst fem procent att vi får ett sådant extremt utfall. Då deklarerar man statistisk signifikans.
I en ordinär undersökning där det finns 5.000 möjliga kombinationer av parkopplade egenskaper – som här mellan hjärtproblem och färgen på badrumsmattan – kan man alltså förvänta sig 250 olika statistiska samband, men det är enligt Olle Häggström bara att betrakta som brus. Statistiker kallar det multipelsignifikans-problemet.
– Jag gick i taket för något år sedan över en studie på Karolinska Institutet som visade på epigenetiska effekter i en population i Övre Kalix. Man såg att kosttillgången för farmödrar hade effekter för deras sondöttrars dödlighet i hjärt- kärlsjukdomar. Man hade tittat på jättemånga hypoteser och så råkade några cleara till. De borde ha frågat sig varför just farmödrar och varför just den sekvensen av goda och dåliga år. Det finns metoder att justera för sina signifikanser, men det hade de struntat i. Då bäddar man för att rapportera strunt.
Lite sunt förnuft behövs alltid, för visst går det att finna oväntade statistiska samband, framhåller Olle Häggström. Det räcker dock inte med en undersökning för att påvisa sammankopplingar som dessa. Det behövs ofta flera studier över tid för att man ska våga hävda ett sådant samband.
Resonemanget riktar strålkastarljuset mot forskaren själv. Forskning handlar till stor del att göra modeller som förenklar verkligheten samtidigt som den säger något av intresse. Vetenskapliga studier som fallerar statistiskt handlar enligt Olle Häggström ofta om att forskarna inte gjort klart för sig vilka modellantaganden de gjort.
– Forskarna borde granska sina modellantaganden mer noga. Resultaten de får kan inte bli starkare än sina modellantaganden. Inom statistiken är det viktigt att granska sina metoder om de är utvecklade för en snävt specialiserad modell. Typiskt är att man antar att någon kvantitet är normalfördelad. Det finns mycket som är ungefär normalfördelat men väldigt lite som exakt följer den gaussiska klockkurvan.
– När det gäller långa tidsserier med samma frågeställningar finns åtminstone två problem. Svaren beror i hög grad på frågeställningarna. Det är nästan omöjligt att ställa en fråga som är neutral. Det finns psykologiska studier som visar att två logiskt ekvivalenta frågeställningar uppfattas olika. Om man kör samma frågeställning år efter år har man inte särskilt starka argument för att hävda att en viss andel av befolkningen tycker si eller så. Man kan vara mer säker på förändringarna som sker över tid.
III
Statistisk årsbok redovisar statistik i någorlunda neutral form, som fiskeflottans storlek, invånarantal och övernattningar på landets hotell. Det som möjligen kan ifrågasättas är själva urvalet av redovisningarna, men de betraktas ändå som viktig information för samhällsplanerare.
Med tiden har det blivit alltmer intressant att fånga upp tankeströmningar i samhället, så en slags tidsmarkör var det att några statsvetare vid Göteborgs universitet skapade SOM-institutet (som står för samhälle, opinion, medier) 1984. På kort tid fick man en ledande roll när det gäller undersökningar av våra åsikter om medieutvecklingen, politiska strömningar och myndighetsutövande. Den långa tidsstudien är numera institutets kanske starkaste varumärke.
Att möta en statistisk undersökning är förenad med många osäkra faktorer. Först och viktigast, hur stor vikt lägger jag som respondent på att besvara olika frågor. Hur förhåller jag mig till undersökningen? Ska jag svara så att jag gynnar mina egna intressen och hur ska jag i så fall svara? Vilken betydelse har ordningen på frågorna? Hur många svar behövs för att få in ett någorlunda trovärdigt svar? Allt detta påverkar utfallet av undersökningen men ut kommer siffror, nakna på egna åsikter och till synes neutrala och sakliga.
Detta batteri av osäkra faktorer har betydelse för utfallet av en statistisk undersökning. SOM-undersökningen har med åren blivit alltmer omfattande Idag är den uppdelad i 4-5 olika frågepaket med vardera ungefär 90 frågor. Man bedömer att det tar ungefär en timme att svara på frågorna i en delundersökning. På SOM tycker man sig ha sett att svaren mot slutet tenderar att ligga närmare ett neutralt svar, vilket kan tolkas som att man blir mer okoncentrerad och därför inte reflekterar lika tydligt som i början på enkäten.
Jag Strid har varit med under hela resan för SOM-institutet och ansvarar för några delundersökningar. Han anger 50 procent som en nedre gräns för hur många som bör svara för att SOM-undersökningen ska vara trovärdig. Svarstendensen har varit sjunkande under hela 2000-talet och bara genom att sortera bort sju procent obesvarade enkäter som naturligt bortfall har man lyckats hålla sig över ribban på 50 procents svar vid den senaste undersökningen (2013). Om antalet opinionsmätningar hade varit färre skulle problemen varit mindre.
– Antalet undersökningar har vuxit enormt, säger Jan Strid. Framför allt ökar webbenkäter. De är billigare att göra, men alla har ju inte tillgång till dator.
– Opinionsundersökningar har ökat kraftigt i antal sedan 70-talet. En förklaring är att en dessa undersökningar har varit en smidig ingång till medierna. Vad svenska folket tycker i olika frågor har högt läsvärde och tidningarna nappar. Idag kan du göra vilka tokiga undersökningar som helst utan att de stoppas av kritiska journalister, mycket på grund av alla nedskärningar som skett på redaktionerna.
Myndigheter har blivit alltmer aktiva i detta opinionsspel som ett sätt att manövrera i fältet mellan medborgare och politiker, genom att tala om hur bra de arbetar. Jan Strid nämner exempel som Arbetsförmedlingen, Trafikverket och Folkhälsoinstitutet. Men även organisationer som bedriver ren opinionsbildningsverksamhet finns på banan för att påverka oss och har resurserna för att kunna göra det.
– SOM har ett bra rykte i sammanhanget och hittills har det gått att få pengar till alla undersökningar utan att släppa in särintressen som vill ha ett speciellt resultat. Alla resultat kan granskas av vem som helst. Däremot är det ett problem att folk har ett högt förtroende för Sifo. De ställer inte frågorna men skickar ut dem. Sifo gör rätt urval och plockar in svaren på rätt sätt. De viktar svaren men vi vet inte hur. Sedan lämnar de över materialet till beställaren som analyserar svaren och släpper ut det resultat de vill.
Den som vill påverka opinionen eller sända budskap i en maktsfär av något slag, vill i första hand bli publicerad på DN Debatt. 10 september 2012 publicerade sidan en undersökning som visade att ”Sex av tio poliser vågar inte framföra kritik mot chefer och den egna arbetsmiljön”. Redaktören granskade aldrig hur undersökningen var gjord. TT valde utan åtgärd att citera nyheten direkt från DN. Andra medier valde i sin tur att citera TT, eller som Martin Wicklin skriver i antologin Räkna med nyheter, alla pekade på varandra.
Martin Wicklin bemödade sig om att titta närmare på undersökningen. Dels visade sig bortfallet vara 60 procent, vilket betraktas som en alltför stor andel för att man ska kunna dra några slutsatser. Dessutom var frågan knappast neutralt ställd: ”Har du någon gång avstått från att framföra kritik mot cheferna…”. Frågan är både vid och vinklad. Den rimliga tolkningen ligger långt ifrån den som publicerades i medierna. Intressantare är därför frågan vem som har beställt opinionsundersökningen och varför.
En slutsats är att kostnaden för en opinionsundersökning kan vara priset man får betala för att skapa en nyhet som blir publicerad i medierna, samtidigt som den påverkar attityderna i en viss riktning. Svenskarnas kärlek till statistik har dock ett pris av annat slag. Med tilltagande omfattning på opinionsundersökningar blir det alltfler som tycker att det är ointressant att lägga tid på att besvara frågorna. Speciellt om misstanken växer att man ingår i ett politiskt spel som man inte vet något om.
Även om SOM-institutets verksamhet hittills drivits enligt traditionella akademiska principer har uppenbarligen även deras undersökningar tappat i förtroende. Siffermanins glansdagar kan därför vara räknade. 17 mars i år kunde Svenska Dagbladet meddela att Riksrevisionen varnar regeringen för att svarsfrekvensen i statistiska undersökningar närmar sig gränsen för vad som krävs för att de ska bli tillförlitliga. Regeringen uppmanas att verka för att svensken ska bli bättre på att besvara enkäter.
Vägen tillbaka lär dock bli svår. Viljan att svara bygger på tillit. Men en kampanj för fler svarande på statistiska undersökningar kan mycket väl än mer demaskera de dolda politiska underströmmar som vuxit sig allt starkare. I så fall kan det kanske vara klokt att tala öppet om politik igen och då finns i alla fall en möjlig reträttväg, om än snårigare än förr: Politik är att vilja.
