[150615] Thekla Knös levde mellan 1815 0ch 1880 och i en offentlighet där kvinnor fortfarande var försvinnande få och omgärdade av ett bombastiskt patriarkats alla fördomar blev hon en pionjär i egenskap av fri intellektuell och lyriker.
Det är alltså tvåhundra år sedan hon föddes, och med anledning av det ger Ellerströms förlag i sin lilla serie ut en skrift där Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria som år 1993 disputerade på en avhandling om Thekla Knös och det litterära salongslivet i Uppsala under romantiken, presenterar Thekla Knös diktning.
Det mesta av den lyrik som förekommer i skriften ligger väldigt nära de romantiska stil- och motivideal som präglade tidens verslitteratur där unken naturbesjälning och pekoraliserat svårmod tog så pass mycket plats att den i dag känns mest som en angelägenhet för litteratur- och idéhistorisk forskning. Någon direkt appell till en modern läsare är svår att finna.
Thekla Knös skiljde ändå i viss mån ut sig genom att ta till sig av en nyenkel strömning och gav på så sätt delar av sin diktning en viss fräschör jämfört med tidens mer tillbakablickande manliga skalder. Den romantiska svenska lyrikens höjdpunkt, Erik Johan Stagnelius diktning, hade dock passerats ett par decennier innan Thekla Knös skrev sina mest betydande verk. År 1853 belönades hon som första kvinna med Svenska Akademiens stora pris för sin dikt ”Ragnar Lodbrok”. Idag ett helt onjutbart verk men givetvis med ett värde som historisk litterär artefakt.
Bara några år senare, år 1859, skulle både litteraturen och vetenskapen förändras i grunden genom utgivningen av Charles Baudelaires Det ondas blommor och Charles Darwins Om arternas uppkomst. Med Thekla Knös samtida manliga och i tiden mycket uppburna diktare som Geijer och Atterbom blev i en patriarkalt präglad historieskrivning fortfarande långt in på 1900-talet givna inslag i en allmän bildning. Så blev det inte med Thekla Knös, som mer eller mindre glömdes bort tills den feministiska litteraturhistorieskrivningen återgav henne en rättmätig plats i det svenska litterära arvet.
Elisabeth Mansén låter i skriften det mesta utrymmet upptas av Thekla Knös dikter, och nöjer sig med korta sammanlänkande och klargörande kommentarer. Det bör ändå nämnas att Thekla Knös också var översättare, bland annat av Dickens, och det är hon som från tyskan översatt den kända psalmen Det är en ros utsprungen. Vill man läsa mer om Thekla Knös verksamheter vid sidan om det egna diktandet får man gå till Manséns avhandling, Konsten att förgylla vardagen. Thekla Knös och romantikens Uppsala.
Som avslutning är det väl lämpligt att låta Aslög i Thekla Knös av Akademien prisade verk komma till tals:
Höj dig stilla, min sång, på darrande vingar!
Hör, ett svar från avlägsna klipporna klingar!
Ljud, befriad, min röst!
Till den ensligas tröst,
Höj dig stilla, min sång, på darrande vingar!
